I Susanne Ringells nyskrivna pjäs Simma näck är utgångspunkten tämligen enkel: En dag får en medelålders kvinna besök av en ung man, som råkar vara självaste döden. Men i den vassa och humorspäckade dialogen som uppstår mellan dessa två inkapslas ett stort tema, nämligen den moderna människans dödsförnekelse.

Mötet mellan de två karaktärerna, kvinnan (Ylva Ekblad) och Döden (Jakob Höglund), är elektriskt. På Klockriketeaterns scen pågår en dans, en kamp. En kamp mellan ungdom och ålderdom, mellan manligt och kvinnligt, mellan livslust och dödslust. Ulrika Bengts regi går långt ut på att synliggöra striden både i kroppsspråket och talet. Dialogen är ibland hetsig, ibland lågmäld. Här finns också en allvarsamhet som Bengts finkänsligt varvar med fräck och fyndig humor. Replikerna är ibland absurda, ”Ska du ha saft?” frågar kvinnan när Döden kliver in.

Susanne Ringells text är dynamisk och duellen mellan radarparet sitter i varje ord och fras. Hon når ut till publiken med sin frågeställning utan att vara moraliserande. Det tunga skildras lekfullt och glättigt.

Scenografin är finurlig och funktionell. Fyra stolar står uppradade och bredvid dem ett bord. På skärmen i bakgrunden dansar ljuset som skiftar färg mellan rosa, rött och lila, allt efter att intrigen vecklas ut.

Jakob Höglund gestaltar Döden med mycket attityd och svar på tal. Höglund har en otrolig scennärvaro och det är svårt att slita blicken från den ändlöst långa, viga figuren som klättrar över scenen. Utseendemässigt befinner vi oss långt borta från Bergmans korta satta lieman, tankarna går snarare till pumpakungen Jack i Tim Burtons The Nightmare Before Christmas.

Och sällan har döden varit så mänsklig som den här arroganta pojkspolingen. Förutom ett dåligt självförtroende, släpar han på en del skavanker som ont i magen och en svaghet för sprit. Ylva Ekblad är emellertid också klippt och skuren för sin roll som kvinnan som försöker orientera sig i tillvaron. Hon ställs inför grundläggande frågor, om identitet och ålderdom. Och slutligen känns Simma näck som en utvecklingsskildring. Den handlar om att ta farväl av sin ungdom och acceptera sin dödlighet. Och om att därmed hitta sig själv.

Simma näck hör definitivt till det bästa som spottats ut på den finlandssvenska teaterscenen på länge. Mycket beror på att alla komponenter sitter där de ska. Regi, text, skådespeleri är i samverkan.

---