”Om ni vill ha miljömärkt målfärg, kostar det 5 euro extra. Men det finns nog ingen som helst skillnad mellan innehållet i de olika burkarna”. Expediten fick till stånd en pinsam tystnad, berättade min vän om sin shoppingrunda i järnhandeln. Om man vill köpa miljövänliga produkter borde man väl få göra det, utan att någon miljöskeptiker pissar på ens egen optimism.

För optimism behövs, då man läser Worldwatch-institutets dystra men framåtblickande State of the World 2008. På längre sikt känns det faktiskt som om den ekologiska krisen är mer avgörande för mä­nskligheten än finanskrisen. Den sistnämnda handlar om kapitalets förmåga att förnya sig. Den förstnämnda om kapitalets oförmåga att anpassa sig till en planet med begränsade res­urser – inget tal om någon försiktighetsprincip.

Enligt Charles Schumers forskning föreslås just nu tre olika möjliga lösningar på den ekologiska krisen. Den första påstår att teknologin löser alla problem. Den andras poäng är att den ekologiska krisen förändrar de kulturella värderingarna och de ändrade konsumtionsvanorna gör en enorm skillnad (mannen i järnhandeln kommenterade väl just det här). Den tredje idén är att en bättre reglering förändrar företagens och individernas beteende: utsläpp och miljöförstöring får på sig en högre prislapp, vilket förändrar världen.

Problemet är att ingen av de här lösningarna fungerar ensam. Bättre teknologi hjälper inte, om vi fortfarande vill ha mera. Frågan som mannen i järnhandeln fick mig att tänka på är om alla tre lösningar ens kan fun­gera samtidigt. Statistikerna och nationalekonomerna funderar på krisen bland annat via begreppet decoupling. De forskar i om sambandet mellan den ekonomiska tillväxten och utnyttjandet av materiella resurser skulle kunna skiljas åt. Tillväxten skulle fortsätta, men användandet av icke-förnybara resurser skulle mattas av. Men det finns något ganska ideologiskt i hela frågan: decoupling-forskningen blir ibland en övning i att försvara tillväxt som den grundläggande idén i samhället.

Problemet är enligt Schumers indelning inte den alltmer intensiva tillväxten, utan teknologin (för lite modernisering), människan, och den offentliga sektorn. På samma sätt beskyller “Älä ruoki lamaa” -kampanjen konsumenterna för kapitalismens kris.
Alternativen som vi uppfattar som konsumtionskritiska är vad kapitalismen går ut på, att hitta utbud också åt den mest hippieinriktade efterfrågan. Vi borde alltså hitta sätt att kritisera kapitalismen och dess miljökonsekvenser utanför vårt konsumtionsbeteende. Expediten som betjänade min vän i järnaffären hade alltså antingen inte insett miljömärkets betydelse. Eller också hade han insett dess ringa betydelse alltför väl.