Annika Luther / Photo by Cata Portin

21.2.2009
Sabaidii från Laos!

Luang Prabang är den gamla kungastaden och idag ett av Unescos världsarvsobjekt, ungefär som Sveaborg och Kvarkens skärgård alltså, men nog ännu litet finare. En underbart vacker och lugn stad trots ett väldigt inflöde av turister som liksom försvinner i den historiska miljön. Landets stränga policy när det gäller nöjesliv – alla krogar stänger senast 23.30 och man gillar inte heller osedlig klädsel som bikini eller bar överkropp för män – gör också så gott, så gott för de västerländska turisterna.Här finns tempel som grå, eller snarare bladguldsdekorerade katter. Över hela staden tronar templet Vat Chomsi, som man under dagen måste klättra 328 höga trappsteg för att överhuvudtaget kunna se. På natten svävar det spöklikt och underbart över staden, upplyst i motsats till resten av berget. Och överallt sirrar syrsor eller cikador beroende på dygnet. Insekter som låter som fåglar, fåglar som låter som insekter, grodor som låter som fåglar och geckoödlor som säger ”Ge-ko! Ge-ko!” under huset på natten.
Vissa tempel är fantastiskt fina, andra mera alldagliga och identiferas främst tack vare munkarnas orangefärgade kappor som hänger på tork. Hönor och kycklingar springer omkring dem alla.Ibland är moralen litet annorlunda än den jag vuxit upp med: Familjen Sparv har byggt bo i skägget på en helig eremit. Mamma Sparv ligger på äggen, pappa Sparv flyger ut för att hämta mat. Tyvärr blir han instängd i en lotusblomma (hint om syndigt äventyr?) och stannar borta hela natten. Mamma Sparv skriker och orerar när han kommer tillbaka så att den helige eremiten blir störd och kastar ut dem ur skägget.

Utdrivna ur paradiset måste de små fåglarna (ungarna har kläckts vid det här laget) söka sig ett nytt hem i skogen. Pappan forsäkrar familjen att han aldrig mera ska överge dem, men när det blir skogsbrand flyger han ändå sin väg medan mamman blir kvar och brinner upp med barnen. Rättmätigt straff för att hon stört eremiten?Här finns också Nationalmuseet, före detta kungapalats, guldglänsande och dekorerat precis som templen. Det konstiga är bara att allt är så nytt. Själva huset byggdes 1904 i den behagliga blandningen av traditionell lao- och fransk kolonialstil som karakteriserar hela staden. Väggarna är djupröda och täckta av mosaiker som visar traditionellt laoliv. De utfördes av en fransk konstnär på 1930-talet. En utsirad guldtron för huvudmunken att sitta på tillverkades år 1967. De stora paradporträtten av den siste kungen, hans drottning och kronprins målades år 1973 av den ryske konstnären Ilja Glazunov som också målade Kekkonen, Armi Ratia och familjen Pailes barn! Och det finaste av allt: I rummet för alla gåvor som kungarna av Laos förärades av utländska dignitärer finns en liten lao­flagga, som åkt fram och tillbaka till månen på den första apollofärden, tillsammans med tre ingjutna små månstenar.
Värdefulla och praktiska presenter av den stora vännen i väst naturligtvis. Allt det här medan landet politiskt kastades hit och dit i stormakternas kamp under Vietnamkriget, och CIA under det s.k. hemliga kriget utförde fruktansvärda och hemliga grymheter i de stora skogarna. När kommunisterna slutligen tog över år 1975 fördes kungafamiljen norrut “and was never heard of again”. I palatsträdgården står i alla fall en stor bronsstaty av kung Visavangvong, den nästsiste kungen som dog 1959. Statyn är en gåva från landets stora vän i öst (nja norr, egentligen, härifrån sett) och signerad M Berdzenishvili 1967.Den laotiska historien är mycket lång och komplicerad och trots att jag försökt läsa in mig litet, tappar min av hettan och ledigheten uppmjukade hjärna sin sista koncentration när en ung munk mitt i allt stövlar in på det stekheta internetkafé där jag sitter, och hämtar den dagliga allmosan i form av en sedelbunt från kafépersonalen.La kone = Hej då för den här gången

Annika Luther

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.