Upp till kamp mot Kina verkar president Barack Obama styra. Det är överraskande, eftersom han i sina andra utspel de första dagarna på sitt nya jobb gett ett intryck av att veta vad han vill, ta reda på vad som borde göras och göra boskillnaden från den tidigare regimen tydlig. Men när Timothy Geithner i sin anställningsintervju i senaten för finansministerposten för en vecka sedan, i Obamas namn, tog upp Kinas ”manipulation” av sin valutakurs som en viktig punkt på dagordningen för den nya administrationen signalerade han snarare en fortsättning på Bushregimens konfrontationspolitik, men med hårdare tag. Ordvalet är viktigt: om avsiktlig manipulation av valutakurs konstateras leder det till en legal process som kan sluta i strafftullar.Också Bushregimen skyllde USA:s ekonomiska problem på den kinesiska valutans alltför låga kurs, men undvek att driva konflikten alltför långt.

Geithners kommentar ledde till att den kinesiska valutans kurs sjönk, en logisk reaktion från marknadens sida, men motsatt den Geithner önskade. Också dollarns kurs föll, medan guldets kurs steg.

Detta speglar den allmänna uppfattningen att en ekonomisk konfrontation mellan Kina och USA skulle stjälpa snarare än hjälpa försöken att få rätsida på USA:s ekonomi. På längre sikt är det naturligt att utgå från att Kinas valuta, renminbi eller yuan, stärks gentemot t.ex. dollarn. Men i dagens läge skulle en sådan revalvering försvåra Kinas export, som redan minskat till följd av finanskrisen i USA. En starkare recession i Kina slår tillbaka på hela världsekonomin.

En starkare yuan skulle innebära en svagare dollar. Wall Street Journal ser det som en olycklig utveckling i en tid när finansministeriet måste ge ut nya statsobligationer för 2–3 biljoner dollar under de närmaste åren för att täcka den växande statsskulden – hittills har ju Kina varit den största köparen. Tidningen har tyckt illa om Bushregimens tjat om Kinas valutakurspolitik – om nu Obamas linje blir ännu värre rekommenderar tidningen sina läsare att satsa på guld.

James Fallows är en av dem som protesterat mot Geithners utspel. Han är en veteranreporter vid tidskriften Atlantic som i flera år varit stationerad i Peking. (Atlantic – länge Atlantic Monthly, men numera utkommer den varannan månad – är en av USA:s främsta och äldsta tidskrifter, som på sin webbsida ibland plockar fram t.ex. reportage från inbördeskriget. En annan av tidskriftens stjärnreportrar är Robert Kaplan, känd för sina rapporter från ”kriget mot terrorn”. Han står de neokonservativa nära, medan Fallows hör till liberalerna.)

Fallows förundrar sig i sin blogg i Atlantic över att Obama och hans team, som under valkampanjen verkat så reflekterande och medvetna om komplexiteten i många frågor, inte alls förefaller ha satt sig in i det ekonomiska förhållandet mellan USA och Kina. ”Om dessa mänskor är så smarta, när ska de förhålla sig smart till det land som de mest behöver samarbeta med för att undvika en verklig finansiell katastrof?”

Geithner har tillhört det finansiella etablissemanget som en av centralbankschefen Ben Bernankes närmaste män och tydligen anammat dennes tes om Kinas skuld när det gäller finanskrisen (se denna sida förra veckan). Fallows uppfattning, som han motiverat i detalj i flera stora artiklar som man hittar på Atlantics webbsidor, är att det närmast symbiotiska förhållandet mellan USA och Kina varit till fördel för vardera parten.

Kina har genom att hålla kursen på sin valuta nere kunnat öka sin export och därmed också sin produktion med vanligen över 10 procent per år. De låga lönerna har lockat utländska företag till landet och genom dem bygger landet så småningom upp ett industriellt kunnande och sysselsätter mängder av mänskor som söker sig bort från den fattiga landsbygden. Om kursen höjdes skulle levnadsstandarden stiga för dem som har arbete, men de skulle vara färre.
Kapitalet har främst kommit från Taiwan och Hongkong, men exporten går framför allt till USA.

Billigvaruhuskedjan Wal-Mart skulle om den räknades som stat vara det största importörslandet. Det stora exportöverskottet har lett till ett dollarinflöde till Kina som de centrala myndigheterna tar hand om (i den meningen är Kina fortfarande socialistiskt, fast det i andra avseenden är rätt kapital­istiskt). Det har huvudsakligen placerats i amerikanska statsobligationer. På detta sätt har framför allt Kina, men också Japan, de arabiska oljestaterna och Ryssland, täckt det växande amerikanska underskottet i utrikeshandeln. Amerikanerna har kunnat leva över sina tillgångar. Att deras reallöner stampat på stället har kompenserats av tillgången till billiga kinesiska varor. Man kan visserligen säga att detta bidragit till den amerikanska krisen, men det är inte skäligt att säga att den är kinesernas fel.

Globaliseringen som detta är det viktigaste exemplet på har framför allt drivits av kapitalkretsar i västvärlden, men det blir allt tydligare hur den drabbar också industrier och deras anställda i rika länder. Kampanjen i USA mot Kinahandeln drivs framför allt av fackföreningarna och deras representanter bland demokratiska politiker, och detta kan vara en förklaring till Obamas ståndpunkt.

Fallows tror dock inte att stigande produktionskostnad­er i Kina, till följd av t.ex. förändringar i valutakurserna eller strafftullar, för tillbaka ett enda jobb till USA. Han har vid besök hos olika exportindustrier i Kina kunnat konstatera att det bara är en liten del av produktens pris som stannar i Kina, låt säga 5 dollar av 40, medan huvuddelen går till beställarbolaget och återförsäljarna i USA.
När levnadsstandarden stiger i Kina och landet blir för dyrt för en del inköpare går budet vidare till Vietnam eller Indonesien, det hjälper inte jobbarna i USA. Stigande kinesiska löner kan däremot i viss mån befrämja amerikansk export till Kina.

Nedräkning till härdsmältan (Countdown to Meltdown) är rubriken för en framtidsvision som Fallows presenterade i Atlantics nummer i juli-augusti 2005. Den har formen av ett PM för en presidentkandidat inför valet 2016.

Historieskrivningen tar sin utgångspunkt den 7 juni 2001 – då fick den moderna ekonomiska historien sin början, enligt Fallows. Denna dag nådde George W. Bush en av sina första och största politiska segrar, en nedskärning av skatterna som skulle minska de federala skatteinkomsterna med ca 1,35 biljoner dollar mellan 2001 och 2010.

Nedskärningen motiverades med kalkyler som sades visa ett överskott i statsfinanserna på sammanlagt 5,6 biljoner under de kommande tio åren. Eftersom statsskuld­en uppgick till 3,2 biljoner skulle den kunna betalas bort och ändå skulle statskassan svämma över. Om kalkylerna var ärligt uppgjorda eller en bluff är svårt att veta, Bush skulle senare säga att det var 9/11 som förändrade allt. I stället för ett överskott uppstod ett ständigt växande underskott. Den utlovade stimulanseffekten inriktades framför allt på husmarknaden och gav upphov till bostadsbubblan.

Den viktigaste följden blev att USA:s regering från denna dag framåt hade lägre skatteinkomster att förfoga över än vad de åtta föregående presidenterna haft. Den offentliga andelen av ekonomin blev därmed den lägsta under modern tid. Skattenedskärningarna hade stiftats som temporära och de skulle löpa ut med början år 2010. Men republikanerna var så nöjda med dem att de redan 2008 gjorde dem permanenta.

Trots skattelättnaderna minskade amerikanernas sparande. Ännu under 70- och 80-talet sparade de drygt åtta procent av sin disponibla inkomst, men under 90-talet sjönk sparkvoten och vid millennieskiftet var den nere vid noll.

Det innebar, skriver Fallows i sin tillbakablick 2016, att amerikanerna själva inte kunde ro ut med alla pengar som deras regering behövde. Här kom ”det underförstådda avtalet med Kina” till hjälp. Det kallades ”Bretton Woods 2”, enligt det avtal som reglerade det internationella valutasystemet under 25 år efter andra världskriget.

En del nationalekonomer ansåg att systemet kunde fortsätta i evighet eftersom det gav vardera parten vad den ville ha: Kina en växande produktion som gjorde det möjligt att ge arbete åt allt flere, USA möjligheten att spendera mera, men spara mindre och sänka skatterna. Andra varnade för att det var instabilt, Financial Times ansåg redan i början av 2005 att det började påminna om ett pyramidsystem. Om något av de asiatiska länder som byggde upp dollarreserver (och det gjorde de flesta) började misstänka att något annat land planerade att börja sälja skulle alla andra också försöka göra det innan dollarn blev värdelös.

Såhär långt beskrivs det som faktiskt hänt fram till våren 2005. Det som sedan händer är spekulation. Fallows tänker sig att Fidel Castro dör år 2008, vilket leder till ett kuppförsök i Venezuela, som Hugo Chavez misstänker vara anstiftat av CIA – därför stoppar han oljeexporten till USA. Dollarkursen sjunker kraftigt och alla som har dollartillgångar försöker bli av med dem. Räntorna stiger, vilket skapar problem för många med bostadslån.

Det mest traumatiska inslaget i krisen är de tvångsauktioner på egnahemshus som blir en följd av den ökade räntebördan. Ju högre huspriserna stigit, desto större del av dem har täckts med lån och många klarar inte av amorteringarna.

Här kommer Fallows med en detalj som känns speciellt profetisk. Enligt honom kommer man vid ett krismöte i Vita huset till lösningen att staten för dem vars hus tvångsauktionerats bort köper en miljon husvagnar och mobila hem som placeras i husvagnsbyar i tidigare militärbaser och som de får förfoga över på förmånliga villkor. Detta var ju den lösning som staten verkligen kom fram till efter Katrinakatastrofen i och omkring New Orleans aningen senare, i augusti 2005.

Skattesänkningarna får ännu mera förödande konsekvenser efter härdsmältan. Pengarna räcker inte längre till för att upprätthålla den offentliga basservicen beträffande undervisning, hälsa, säkerhet och infrastruktur. Medborgarna måste betala för nästan allt, om de har råd. USA blir ett stagnerade samhälle med en allt starkare klassindelning. Landet förlorar sin internationella ställning.

Kongressen fortsätter på sin skattesänkarlinje med Freedom From Death Tax Act, som år 2008 avskaffar arvsskatten, vilket ger den rikaste procenten av amerikaner bortåt 100 miljarder dollar mer att spendera, men minskar statens inkomster i samma mån. Följande år omorganiseras inkomstskatten genom Strong America-Strong Americans Act så att överviktiga och rökare betalar mest skatt, men det påverkar inte skatteinflödet.

Det är intressant att Fallows fäster så stor vikt vid skattesänkningarna, som utarmar staten och de gemensamma projekten och ger de rikaste ännu mer pengar att röra sig med. Det är ju en dragkamp som förs också hos oss, där den borgerliga regeringen under finansminister Jyrki Katainens ledning haft skattesänkningar som sin fixa idé.

Men det är också intressant att Fallows redan våren-sommaren 2005 ser bolånen som den utlösande faktorn till härdsmältan. Och då talar han ändå bara om vanliga hederliga bolån, som driver bostadspriserna till orealistiska höjder. Han nämner inte de närmast kriminella sidofenomen som kanske inte då ännu var så tydliga. Om dem nästa vecka.