Rubriken är självfallet en provokation. Redan ”judefrågan” klingar vidrig antisemitism från 1800- och 1900-talet. Och Zur Judenfrage var titeln på Karl Marx allt annat än fördomsfria text från 1844, där han angav tonen för en lång och sorglig tradition inom den socialistiska rörelsen.

Ändå kommer jag inte ifrån att den känns adekvat på något sätt, som rubrik för en presentation av Mikael Enckells senaste essäsamling Om konsten att älska skriften. Enckell har ju i en lång rad essäböcker varit fascinerad, rent av besatt, av just det: ”judefrågan”. Men uttryckligen med motsatta förtecken, som filosemit, d.v.s. en person med starka sympatier för judendomen och det judiska.

Det skall genast sägas: detta har varit svårt att skriva. Dels för att Enckell ofta skriver en nästan ogenomtränglig prosa, med långa och vindlande meningar, fulla av associativa utflykter. Som ett långt och trevande samtal på analytikersoffan. Dels för att själva tematiken är så minerad. Även om Enckells strävan är beundransvärd, alltså att uppriktigt och ärligt gräva vidare i judendomens respektive antisemitismens väsen blir det lätt så att varje invändning framstår som – just det, antisemitism.

Just så gick det häromdagen, när Enckell själv i Hbl (9.3.2009) recenserade en tjock antologi utgiven av Jerusalem Center for Public affairs, med titeln Behind the Humanitarian Mask. The Nordic Countries, Israel and the Jews. I ett resonemang om de senaste årens köpbojkotter och andra manifestationer mot Israels politik drar Enckell sorglöst alla över samma antisemitiska kam. Alla vi som undviker israeliska apelsiner av motvilja mot den politik som staten Israel för mot palestinerna beskrivs enligt honom som arvtagare till ”Kauf nicht bei Juden”-bojkotterna på 1930-talet. Ett filosemitiskt felslut som inte ökar Enckells trovärdighet i andra sammanhang – t.ex. den nu aktuella boken.

Och det är synd, för det är lätt att sympatisera med hans mission, att som psykoanalytiker och författare borra in sig i judendomens och antisemitismens innersta kärna. Och han är utan tvivel, om inte sanningen, så åtminstone en god förklaring på spåren. För det är kanske just i skärningspunkten mellan litteraturen, psykoanalysen och judarnas känsla av utsatthet och utvaldhet några av nycklarna går att finna.

Litterära kvinnor

I den aktuella boken närmar sig Enckell tematiken utgående från bl.a. ett antal kvinnliga författarskap: George Eliot, Helen af Enehjelm och Irène Némirovsky. Därtill finns ett avsnitt, bokens längsta, kallat ”Heidi”. Där skriver författaren om sin mamma Heidi Parland, född Runeberg. En fascinerande text, ur många synvinklar. Flera produktiva och i varandra ingifta kultursläkter passerar revy, d.v.s. Enckell, Runeberg och Parland. Mest fascinerande är ändå att psykoanalytikern Enckell här lägger sig själv på analytikersoffan.

Utan att psykologisera allt för mycket kan man konstatera att Enckell själv fått erfara vad det innebär att bli övergiven och förskjuten, en erfarenhet som säkert varit av stor betydelse inte bara i hans analytikerpraktik utan också för hans fascination inför det judiska. Enckell noterar detta själv på ett flertal ställen i boken. Att han i åtta års åldern, på grund av föräldrarnas skilsmässa, placerades hos sin mormor, innebar ”en stämning av landsflykt och exil som för all framtid gjorde mig benägen att identifiera mig med de fördrivna”. Och på ett annat ställe: ”Filosemitismen, Georg Eliots, liksom vår egen, är nämligen lika litet som antisemitismen en sval, sakligt motiverad attityd till judendomen och det judiska. Den är ett mer eller mindre, oftast mer, lidelsefullt svar på uppfordrande rop ur vår utvecklingshistoria”.

Hans porträtt av sin mamma är skrivet med kärlek, men också med en distans som inte kan bottna i annat än stor sorg, och en livslång och tillkämpad försoning med den som förskjutit honom.

I bokens avslutande essäer analyserar Enckell relationerna mellan litteraturen, psykoanalysen och den judiska traditionen. Utmärkande för den sistnämnda, och det Enckell kallar Bokens folk, är en stark ambivalens, på många plan, individuellt och kollektivt. Till den hör känslan av att vara både innanför och utanför, avundad och fruktad, förskjuten och utvald. En ambivalens vi ofta förknippar med den särpräglade och intellektuella humorn hos artister som Woody Allen.

Jag har själv, ur ett sociologiskt perspektiv, länge försökt begripa mig på samma sak, d.v.s. vad det är som gör relationen mellan judendomen och omvärlden så laddad. Utrymmet här räcker inte till för en ingående analys, men låt mig rita konturerna av någonting som kunde vara ett alternativ, eller snarare komplement, till Enckells psykoanalytiska teori.

Ett utmärkande drag i den judiska traditionen är, som Enckell konstaterar, att den samtidigt är både rigid och rörlig; å ena sidan orubblig tradition och text, å andra sidan oändlig frihet och anarkism. En sociolog skulle kanske säga att den judiska kulturen är extremt mycket Gemeinschaft (tradition) och Gesellschaft (modernitet), samtidigt. En motsägelsefull blandning som omgivningen har svårt att förhålla sig till. Att kombinationen är en funktion av det omgivande samhällets, alltså vårt sätt att agera gör inte saken bättre. Att man är så traditionsbunden (Traditzii) beror ju i hög grad på att man tvingats till konstant flykt och anpassning (Exodus).

Det är ju ingen slump att drömmen om det Heliga landet, d.v.s. det egna territoriet, hos judarna kanske är starkare än hos något annat folk. Paradoxalt, förstås, eftersom man samtidigt också är den mest rörliga och exterritoriella kulturen av alla. Men de två sakerna hänger självfallet ihop. Lägg till detta den självbild av det utvalda folket som finns inbyggd i judendomen och vi får en mekanism i relationerna mellan judar och omvärld som lätt blir självuppfyllande.

Sammanfattningsvis är Om konsten att älska skriften en bok som trots sitt lågmälda tonfall bränner till ordentligt och ger anledning till många reflexioner, också kritiska. Och ett ypperligt exempel på att den smala och tämligen manligt definierade finlandssvenska essäistiken fortfarande lever och mår bra.