Arbetaren är inte bortglömd

Det var med det 800-sidor långa mastodontverket Efter arbetsschema som Johan Jönson fick sitt genombrott. Nu är han nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.


– En röd tråd i boken, är som titeln anger, just ett arbetsschema inom omsorgen. Det är ett sorts cykliskt förlopp, ett arbetsschema som går runt, runt, runt. Jag har framför allt varit intresserad av kroppens rörelser, de upprepade rörelserna, de repetitiva arbetsrörelserna, säger Johan Jönson.

Som författare debuterade Jönson år 1992 och har sedan dess gett ut tolv böcker och skrivit pjäser för teatergruppen Teatermaskinen. Under åren har han också ägnat sig åt en hel del tungt lönearbete, främst inom vården och industrin.

Uppmärksamheten betyder mycket. Just nu klarar Jönson sig på sitt skrivande, det är han tacksam över.

– Men eftersom det är så pass förknippat med lust och glädje för min del, är det svårt att se det som ett arbete. Jag inser att det är det, att jag producerar vissa saker och säljer vissa saker, självklart är det så. Det utopiska skulle vara ett arbete som är meningsfullt. Fast jag tror inte på det för egen del.

Du ser alltså inte ditt eget författarskap som meningsfullt?

– Ett meningsfullt arbete skulle vara ett kollektivt arbete av något slag. Med en annan horisont, motsvarande den moderniteten kunde erbjuda. Nu visade det sig vara en chimär. Känslan av meningsfull horisont och framtid, det uppfattar jag som det stora utopiska och det som verkligen behövs. Det skulle vara oerhört.

Klasslitteratur?

När vi träffas är det lunchtid på Wintervikens kafé, men Johan Jönson nöjer sig med en espresso. Hemmet och arbetsrummet i Örnsberg ligger på fem minuters promenadavstånd. En gång var den här enorma tegelbyggnaden Nobels svavelfabrik.
Litteraturen kom in i Johan Jönsons liv först under de sena tonåren.

– Jag kommer ihåg att det var författare på teve. Jag blev intresserad av någon anledning. Och det låter kanske som en efterhandskonstruktion, men nästan omgående hade jag inget problem med att läsa böcker som jag inte förstod, så att säga. Jag minns att jag läste Claude Simon, som fick Nobelpriset år 1985. Jag fattade inte mycket då. Men det gillade jag på en gång, konstigt nog.

I föräldrahemmet i Sundsvall pratades det inte mycket om böcker. Varken han eller vännerna gick vidare med högskoleutbildning. Benämningen arbetarförfattare ligger nära till hands. Johan Jönson menar ändå att är den är alltför snäv, att den förminskar författaren.

– Det finns en outtalad förväntning att författare från arbetarklassen bara kan skriva om det de har framför näsan. Som om de inte skulle kunna uttrycka sig om frågor om liv och död, som inte är akut politiska. Filosofiska och estetiska frågor till exempel.

Efter att ha sett Johan Jönson samtala på Socialistiskt forum på Arbetarnas Bildningsförbund, skrev journalisten Göran Greider en kolumn i tidningen Arbetaren, där han ställde frågan: Varför gör Jönson litteraturen så otillgänglig för den klass han sympatiserar med?

– Jo, jag läste också den. Ja, men jag vet inte hur man ska se det – om det är en invändning eller en bekännelse. Varför skulle just arbetarklassen bara läsa sådant som den känner igen? Om jag kan lära mig läsa annat, kan vem som helst göra det, om man inte har en hjärnskada, neurologiskt. Jag tycker att man ska konfrontera läsarna, varje läsare ska jobba lite.

Flera genrer

På 800 sidor hinner man med mycket. Arbetet, kroppens rörelser och känslan av underlägsenhet och maktlöshet, tar förstås mycket plats i Efter arbetsschema. Men Johan Jönson använder sig av flera olika stilarter, och olika teman spelar mot varandra. Sista sviten sticker ut med sin förtätade prosa, med inslag av naturlyrik.

– Meningen var att skapa ett textuellt landskap. Jag såg framför mig ett ståtligt landskap. Mycket död naturligtvis, men det betyder ju också att det är mycket liv. Det tänkte jag i efterhand.

Ett annat centralt tema som Johan Jönson undersöker är hat. Han har till exempel alltid hatat att arbeta.

– Men det är svårt att rikta hatet mot en konkret fiende. Och jag tror att det är därför som det är så frekvent återkommande. Plus att jag tror att hat och hämndbegär helt enkelt är underskattade drivkrafter för personer och grupper, jag tror att det inte är så ofta man talar om det, det är inte så ofta man erkänner det.

Arbetarsubjektiviteten är uttalad, återkommande. Och den känner han sig inte klar med.

– Det finns något tvångsupprepningsmässigt över det, absolut. Men i den här boken är det jättemånga personer som tar till orda, och saker som inte är personer tar till orda. Skit och avföring har ju också en subjektivitet i den här boken, slagg.

– Jag tror att det kan finnas tendenser till en viss läsning – att resonera i termer av att det här är bortglömda människor eller att de har hamnat på sidan. ”Människor i utanförskap”, som Reinfeldt skulle säga. Politiska termer, som är humanistiska floskler. Jag menar att boken försöker visa att det som sker i boken inte är någon slump, det måste gå till på det sättet. Nån måste göra skitjobben, och de är medvetet marginaliserade, exkluderade. Det är ingen som är bortglömd.

Lorna Bartram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *