Även maskulinum är ett genus

av Tom Karlsson

Hur föddes bilden av den borgerliga mannen? I boken Pli på pojkar söker Conny Svensson svaret i pojklitteraturen.

“Även maskulinum är ett genus”, skriver Conny Svensson i inledningen till sin bok Pli på pojkar. Från Dumas till Kar de Mumma. Trots att man traditionellt indelat mänskligheten i de två huvudgrupperna kvinnor och män, har det uppfattats som om det manliga varit normen, medan det kvinnliga fått stå för det andra, det avvikande, det främmande som utforskas och analyseras. Det är därför hälsosamt att såväl queerforskningen som genusforskningen problematiserar det normativa, det manliga och heterosexuella och analyserar hur maskuliniteterna produceras, konstrueras och reproduceras.Litteraturvetaren Conny Svensson har också tidigare skrivit om pojkars läsning och i sin senaste bok går han tillbaka till pojkböckernas guldålder i mitten av 1800-talet och ungefär ett århundrade framåt. I analyserna av några ungdomsromaner visar han hur man med litteraturens hjälp lade några grundstenar till bygget av ”den borgerliga mannen”. Inom genusforskningen brukar man tala om en hegemonisk maskulinitet, ett begrepp som på intet vis är statiskt. Trots att mycket av den manlighet, som skildras i boken föråldrats, finns det också mycket som ständigt reproduceras. Det finns i maskuliniteterna en uråldrig kärna, en rostig rustning, som också syns i dag.

I sin bok visar Conny Svensson hur tydligt och medvetet författare, som t.ex. Alexander Dumas, Rudyard Kipling och Cardo Collodi, samt svenska författare som Richard Melander och Gustaf Bolinder har använt litteraturen pedagogiskt för att få pli på pojkar och göra män av dem. Böckerna har alltså varit ett mera lustbetonat och lömskt sätt att indoktrinera ungdomar, som kanske inte trivts så väl i den disciplinerande skolsalen. I böckerna kunde den auktoritära mannen, som författare, få det att se ut som om han och läsarna var bundsförvanter och ute på ett gemensamt pojkäventyr. Äventyret har alltid varit det centrala inom pojkboksgenren. Pojken visar i äventyret att han är en man och inte en kärring.

Vit och hetero

Att vara man definieras inte så mycket av vad man är eller gör, utan av vad man inte är och inte gör. Det är som motsats till ”det andra” och ”de andra”, maskuliniteten manifesteras. Den hegemoniske mannen var under denna tid (och är det i viss mån ännu) vit och hetero. För många män är dessa de enda egenskaper de har att bygga sin identitet och stolthet på. Patetiskt, tragiskt och livsfarligt för omgivningen. I de pojkböcker Conny Svensson behandlar existerar det naturligtvis ingen homosexualitet, så manligheten växer där fram i motsats till kvinnor, feminina, svaga män och främmande raser.

Det är ju inga nya avslöjanden och det känns därför en aning onödigt, då Svensson ibland tar till en sarkastisk jargong. Hans metod påminner på gott och ont mycket om 70-talets ideologikritiska litteraturanalys. Ibland blir hans kritik tyvärr kvarglömd i den miljö där pojkböckerna skrevs, istället för att kasta sig framåt i tiden och nå våra dagar. I de avsnitt där han gör det känns analyserna nämligen mycket mera angelägna och engagerande. Ett exempel på detta är då Svensson jämför Dumas musketörer med gemenskapen i ett fotbollslag. I dag är det i hög grad inom idrotten det görs män av pojkar. En av de insikter man får ur hans bok, stämmer väl överens med resultatet från mansforskningen; betydelsen av de homosociala grupperna. I de böcker Svensson behandlar är miljön ofta sjömans- och soldatlivets enkönade värld. Det är här livets hårda skola finns och det är med dessa som modell pojkböckernas pedagogik fungerar.

Trots att det ofta i pojkböcker är fråga om historiska romaner, främmande världsdelar och i enstaka fall framtidsskildringar, är det ändå samtiden de handlar om. Då Conny Svensson berättar om svenska indianböcker, som ju naturligtvis i tidens anda är rasistiska försvarsskrifter för ett folkmord som skulle ge utrymme för kapitalets expansion, drar han en intressant slutsats. Han menar att de ”röda” inte bara står för de barbariska indianerna, utan även för de barbariska socialisterna hemma i Sverige.

Mannen skulle inte bara slåss mot det rasmässigt mindervärdiga utanför landets gränser, utan också mot att den svenska folkrasen drabbades av en inre röta. På samma sätt tolkar Svensson också aporna i Kiplings Djungelboken, som representanter för ”de andra”. Aporna från Kiplings djungelskola motsvarar i det engelska imperiet och samhället de grupper som inte äger och förstår den styrande elitens bildning. Det finns något hotfullt skrämmande hos dem som ”inte ha en lag”, de som bara genom att finnas till ifrågasätter den rådande ordningen. Mowgli mot aporna kan läsas som flitig pojke mot lata, överklass mot underklass, kolonialist mot infödda.

Den här tolkningen är inte långsökt, men trots denna tendens hörde Djungelboken ändå till de böcker Antonio Gramsci under sin fångenskap önskade att hans barn skulle läsa. Det finns alltså utrymme för alternativa läsningar.

Då jag läser Conny Svenssons skildring av den tidiga, borgerliga maskuliniteten, som konstrueras i dessa pojkböcker, gör jag gång på gång en jämförelse med de tankegångar Klaus Theweleit uttrycker i sin avhandling Mansfantasier, där han visar att nazismens rötter fanns i de homosociala frikårerna. I denna miljö rådde samma anda, som i dessa ”oskyldiga” pojkböcker. Det är i denna negativa maskulinitet vi också kan finna roten till dagens främlingsfientlighet, rasism, sexism och homofobi.
Conny Svensson skulle kanske ha kunnat tillägna sig mera av nyare genusforskning och gått djupare in i maskulinitetens mörka hjärta, men också som boken är nu ger den många värdefulla insikter för en större förståelse av hur manligheten är konstruerad.


Conny Svensson: Pli på pojkar. Från Dumas till Kar de Mumma.
(Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 102)
Atlantis, 2008.

Tom Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.