Det har aldrig rått någon brist på teorier i den ekonomiska vetenskapen. En av de äldsta har nyligen fått empirisk evidens. Det är att solfläckarnas antal bestämmer konjunkturerna. Under de senaste 22 åren har solen haft många fläckar och världsekonomin gått uppåt. Nu har de minskat radikalt, och vi har en ekonomisk kris.
Samtidigt har det blivit kallare. Både de ekonomer och de klimatpessimister som tror att temperaturen och konjunkturerna stiger och sjunker som resultat  av mänskliga handlingar tycks ha fel.

Nationalekonomins fäder, Adam Smith och David Ricardo, trodde inte på solfläckar. De var geniala tänkare som var överens om mycket, t.ex. nyttan av arbetsfördelning och fri handel, under vissa premisser (som inte helt uppfylls i dagens globalisering).
På en viktig punkt var Smith och Ricardo oense. Smith trodde att allt skulle gå bra om alla försökte maximera sin egen nytta. ”Om var och sin syssla sköter, så går oss väl evad oss möter”. Ricardo däremot ansåg att “rikemännen” skulle spekulera, driva ekonomin i fördärvet och arbetarna till existensminimum.

Smith var optimist och Ricardo pessimist, både beträffande ekonomin och den mänskliga naturen.

Båda ser ut att ha haft rätt, turvis. Under de senaste 22 åren har världsekonomin dansat efter Smiths pipa, nu är Ricardo i turen. Eller är det solfläckarna?

Starka, Egoistiska, Giriga, Råbarkade, Asociala, Roffande, Empatilösa mänskor (SEGRARE) har alltid följt Smiths lära. Orsaken är att hans teori har gynnat dem. Doktrinen välsignade ju satsen att allt som var till deras egen fördel var gynnsamt för alla, alltså det högsta rätta.

En geniförklarad lärjunge till Adam Smith, Bengt Holmström, predikade för tio år sedan i Hanken att storföretagens chefer måste ha jättelika bonusar för att uppmuntras att ta risker. Utan risktagning fick man inte stora vinster, och vinsterna var i aktieägarnas intresse.

Holmströms lära om risktagning påminner om de bonusar som kapare (legitimerade sjörövare) och fältherrar fick som krigsbyte för våghalsiga och framgångsrika projekt. Generalerna kunde dra sig tillbaka med rikedomar, herrgårdar och adelstitlar, sjörövare pensionera sig i Karibiska havet, för sjung hej och en kagge med rom.

Nu såg det ju inte så vackert ut om de stora företagscheferna själva bestämde om belöningen för sina risktagning. För det lämpade sig räknekunniga arvtagare till Smiths läror. De klädde människans beteende och världens sätt att fungera i matematiska formler som de ritade upp för representaterna för företagens ägare, d.v.s. deras styrelser. Till slut trodde alla mera på modellerna än på verkligheten. Man tänkte för mycket och såg för litet.

John Kenneth Galbraith, en ekonom som lutade mera åt Ricardo än åt Smith, skrev att ”studiet av pengar är det område framför alla andra inom nationalekonomin där det invecklade används för att dölja sanningen eller undvika sanningen, inte för att avslöja den”. T.ex. hedgefonder är så komplicerade att inte ens de revisorer vars skyldighet är att bedöma företags räkenskaper  kan översätta deras värde i reda pengar.

Utvecklingen bevisade dessutom att företagscheferna och deras konsulter hade rätt (så länge solfläckarna var många). Därmed byggdes CEO/Consultant-axelns förtroende upp, med stöd i den nyliberalistiska tidsandan. Förtroende är ett mycket viktigare kapital än pengar, det är en källa till pengar, d.v.s. upplåning. That’s the stuff money is Madoff.

Av förtroende kommer uttrycket con man (av confidence) som spelar ”the con game”, d.v.s. bygger upp ett förtroende av förvaltning av pengar som får den godtrogne att offra sin sista slant. Ett annat ord för spelet är ”blåsning”.

Med förtroende kan Ricardos ”rikemän”, dagens bankirer, genom att älta att ”aktier är alltid bäst i långa loppet” suga upp ”långa pengar” som de sedan fritt kan använda för kortfristiga spekulationer, sådana som Bengt Holmström ansåg vara välsignelsebringande. Var och en är sin egen lyckas Smith.

Men i det långa loppet är vi döda, sade Keynes, och dagens sjuttiåring har föga nöje av att hans aktier som gått ned med 70 procent om 20 år igen är värda 170 procent.

Bankcheferna samlade tillgodohavanden, närmast gentemot bostädsägare, i paket som cirkulerade i ett växande hav av likviditet, pengar som inte existerade som annat än som växlar på framtiden.

När säkerheternas värde såg ut att stiga i evighet inbillade man sig att skulderna aldrig skulle behöva utkrävas. Det var som i Zenons paradox, där haren alltid kommer litet närmare sköldpaddan men aldrig hinner i fatt honom. Men så kom ett ynka tio procents prisfall på bostäder, sandkornet som stjälpte Ciceros vagn.

Men en con man ger aldrig upp. I sin Q3/2008-rapport skrev bankirfirman Alexandria att den som förlorat 30 procent på sin placering bara behöver 17,6 procents kursuppgång och en 10 000 euros tilläggsplacering för att få tillbaka förlusten. Efter det har aktieindex halverats och hälften av nysatsningen har gått upp i rök för den som blev lurad i oktober.

Det är just Alexandrias bonuskonsulter Yrjö Kopra och Erkki Helaniemi som gjort miljoner på att sy ihop företagsledningars incentivprogram. Helt ”rättvisa”, eftersom 1/3 gått till den högsta ledningen, 1/3 till lägre chefer och 1/3 till personalen!
Nu när katastrofen är ett faktum ropar man på reglering och transparens. Staten kommer in och utövar den makt som flata och ryggradslösa styrelser gav upp åt företagschefer och konsulter. Men regelverk gör bara juristerna feta, de skapar aldrig något värde, lika litet som bonussystem driver fram företagens kärnkompetens. Krav på kvartalsvinster hade aldrig låtit Nokia utveckla sin elektronikavdelning.
”Vilket tilläggsvärde skapar finansvalparna?” ropade Wärtsiläs chef Tor Stolpe när han såg vartåt det barkade.

Det vet man i dag. Tom Wolfe har skrivit att bonusmiljonärerna i god tid har byggt upp ”nuts” åt sig själv. Nötterna är placeringar i skatteparadis t.ex. i Karibiska havet och forna härförares herrgårdar.
De är SEGRARE.