I sin text om public service och kulturuppdraget säger Caterina Stenius bland annat: ”eftersom populärkultur, som per definition är en kulturform som bygger på marknadsekonomi, inte kan uppstå i Svenskfinland, där marknaden är alltför liten, har Rundradion sett det som sitt uppdrag att skapa en syntetisk sådan.”

Den oroande tankefigur som finns inbyggd i Stenius sätt att kategorisera finlandssvenskhet och populärkultur som varandra ömsesidigt uteslutande, är att det finlandssvenska, i kraft av sin litenhet och exklusivitet, skulle kunna stå utanför de låga, kommersiella formerna, och, tydligen, i stället kunna ägna sig åt de finare, djupare, mer kritiska kulturella uppdragen inom olika genrer och arenor. Risken med en sådan inställning är att den blir konservativ och nostalgisk, tillbakablickande, rädd för framtidens utmaningar. Inställningen innebär också en klar indikation om varför det finlandssvenska så lätt hos andra grupper uppfattas som en samling klichéer typ ”svenska talande bättre folk” eller ”det är otänkbart att finlandssvenskar skulle skapa ett rockband som Hurriganes”; det senare exemplet nämnt av Johannes Brusila i en artikel i Finlands etnomusikologiska förenings årsbok 2008, om finlandssvensk populärmusik. Den som yttrar detta är den finske mediepersonligheten Wallu Valpio i tv-programserien Tusen sjöar och en ankdamm (som Brusila påpekar hade ju en i rocktrion Hurriganes, basisten Cisse Häckinen, en tvåspråkig bakgrund, vilket Valpio tydligen var helt okunnig om eller valde att inte beakta).

Det intressanta är, om man funderar vidare kring begreppet mecenatskap som är centralt i Stenius argumentering, att det som på högkulturens område enligt henne ska uppfattas som ett lyckokast – att de finlandssvenska kulturyttringarna kan stå (i viss mån, väl ändå aldrig helt) utanför marknadsekonomin – på populärkulturens område innebär en avgörande kvalitetsförsämring och ett hot mot det klassiska bildningsidealet. Stenius nämner som exempel på sådana satsningar på en syntetisk finlandssvensk populärkultur Hbl:s bilaga Volt och de två svenska rundradiokanalerna Radio Extrem och (huvuddelen av) Radio Vega.

Jag tror att synen på den finlandssvenska kulturen som uppdelad i en högkulturell del som förtjänstfullt stöds av olika mecenater och en populärkulturell del som fåfängt ”pumpas upp” med hjälp av bl.a. finlandssvenska fondpengar, bygger på ett perspektivfel. Perspektivfelet är som jag ser det kopplat till paradoxaliteten i den finlandsvenska konstruktionen.

Fristad bortom allt

Utmärkande för den speciella form av etnicitet/minoritetskultur/nationell kultur som det finlandssvenska utvecklat är kanske inte minst en reaktiv modell (d.v.s. att finlandssvenskheten konstruerats som en reaktion på den finskspråkiga emancipationsprocessen), och därmed en etablering av ett mentalt rum i form av en historisk och framför allt litteraturhistorisk medvetenhet och inskrivning. Eller annorlunda uttryckt: det finlandssvenska förefaller att i sällsynt hög grad vara en fråga om kulturalisering och litteralisering. Vårt ”finlandssvenska hemland” är i hög grad i språket och i litteraturen, vilket får följder för vår självuppfattning och plats i det finländska. Man kan t.ex. fråga sig hur finlandssvenska författare positionerar sig i relation till det rikssvenska och det finska, vilka variationer som kan tänkas förekomma. Trygve Söderling nämner i sin avhandling det han kallar treförlagsmodellen, som innebär att framgångsrika finlandssvenska författare egentligen har tre marknader, en finlandssvensk, en finsk och en rikssvensk. På sitt sätt vederlägger, så vitt jag kan se, den modellen idén om en autonom finlandssvensk kultursektor.

Ett intressant sammanträffande är att en annan finlandssvensk kulturarbetare, poeten Peter Mickwitz, i en kolumn i samma nummer av Ny Tid lyfter fram just bristen på marknad, på tävlingar, på kulturvärldens offentlighets- och marknadsmekanismer som en styrka hos i detta fall den finlandssvenska författaren. Mickwitz konstaterar att finlandssvenskheten är en fristad – vi behöver inte skriva bestsellers, det kan vem som helst göra, vi är i stället friare att vara genuint innovativa (eftersom vi har egna pengar, som han säger). För mig ter sig en sådan fristad bortom världens stormar, tävlan och  kommersialism som en illusion. Tävlan förekommer ju också i allra högsta grad i den mångomtalade ankdammen. Även om vår position är speciell är den inte så speciell. Ankdammen läcker åt olika håll. Brackvattnet och oceanen är aldrig speciellt långt borta.

Att den finlandssvenska populärkulturen, t.ex. på populärmusikens område, framstår som allt annat än syntetisk är en konklusion som är svår att undvika. Antingen det gäller alla de finlandssvenska pionärerna inom en mängd afro-amerikanska populärmusikaliska former i Finland (t.ex. tradjazzbandet DDT Jazz Band, jazzklubben Old House Jazz Club, grundarna av skivbolaget Love Records eller hela raden finlandssvenska/tvåspråkiga artister och grupper inom den tidiga rocken och popen i Finland) eller nya populära företeelser som hårdrockbandet Sturm & Drang, indiepopbanden Cats on fire, Le future pompiste och -artisten Mecki, de österbottniska dansbandskungarna Hasse Martin och Charles Plogman, retrorockbandet Gubbrockarna, musikerna i Vörå spelmansklubb eller världsmusikgrupperna Hasse Walli & Asamaan eller Gjallarhorn. Eller helsingforsgruppen Rektor som sjunger rock till texter av kända poeter, art rock-inriktade artister som Jåhnas Lindvall och Stäni Steinbock, musikaliska kameleonter som Ben Antell och Dani Strömbäck. Och många, många fler. Slutsatsen blir att den finlandssvenska populärkulturen lever, mitt i allt det syntetiska, kommersiella och nationellt och/eller internationellt påbjudna.