Kerala uttalas som Kerava, inte med betoning på andra stavelsen som jag alltid trott. Här är mycket varmt och underbart vackert. På samma sätt som blommors färger aldrig skär sig verkar det vara omöjligt för indiska kvinnor att klä sig fult. Och inte ens männen går med fula byxor utan klär sig i en praktisk dhoti som fälls ner över vristerna när man vill vara anständig och viks upp över knäna när det blir för varmt. Och det blir det ofta.

Igår på kvinnodagen läste jag tidningen The New Sunday Express Kochi-upplaga med intresse. Hela söndagsbilagan tillägnades kvinnorna. Tio prominenta personer diskuterade frågan om huruvida den indiska kulturen är kompatibel med jämlikhet eller inte. Svaren var mycket olika. Flera ansåg att fattiga kvinnor är mera jämlika än medelklassens hemmafruar, vilket ilsket bestreds av flera andra. Huvudartikeln var en stor recension av Rasheed Kidwais biografi över Sonia Gandhi. Preema Jayakumars kolumn om regionala författarskap inleddes med ett citat av en poet som försöker säga sin älskade något viktigt, men hela tiden avbryts av en skrikande baby, mjölk som kokar över och annat som kanske inte är så exklusivt indiskt. Två kvinnor berättar om hur de blivit attackerade på gatan och förenar sig i ett upprop om att kvinnor inte bör finna sig i att frivilligt begränsa sina liv av fruktan för att råka ut för våld. “ We shouldn’t have to choose between freedom and safety” Inte heller det låter så främmande.

Det som i alla fall får mig att inse att jag faktiskt är i Indien är artikeln om Krishnaveni, en 40-årig dalitkvinna, änka sedan tio år tillbaka. När hennes man dog och lämnade henne ensam med tre små pojkar räckte de 900 rupier (15 euro) hon förtjänat som diskerska på ett hotell inte längre till att försörja familjen. Därför kontaktade hon de kommunala myndigheterna här i Kochi för att fråga om hon fick överta sin mans arbete som bortfixare av döda kroppar som ingen gjort anspråk på. Betalningen var 100 rupier per kropp. Det fick hon och försörjningen gick litet bättre trots att hon miste sitt diskjobb på kuppen och själv spydde av obehag innan hon vant sig vid att hantera de ruttnande kropparna och ge dem en hederlig begravning. Olycksoffer, AIDS- och lepradöda och kroppar som bestulits på värdefulla organ, allt passerade genom hennes kompetenta händer.

Hennes arbete för sin familj väckte så småningom uppmärksamhet och i september 2004 anställdes hon som “mulitpurpose graveyard worker” med en lön på 100 rupier per dag. Dessutom får hon numera 100 extra rupier per processad kropp. Familjen har numera ett riktigt litet hus på begravningsplatsen och dessutom några getter och höns som hon köpt för de extra likpengarna. Idag är Krishnavenis enda sorg att hennes äldsta son Shankar (20 år) måste sluta skolan efter femman för att börja hjälpa henne och aldrig fick en högre utbildning. De två yngre pojkarna Mathilingam (18 år) och Prashanth (16 år) studerar flitigt.

Sedan vände jag på sidan och kom till annonserna. Lite som Husis kontaktspalt men mera explicit. Ingen beskrev sig som kramgod, och sköna hemmakvällar var inte heller i ropet. Under spaltrubriken “Caste No Bar” hittade jag en annons författad av ett föräldrapar där mamman var professor och pappan pensionerad statstjänsteman. Deras dotter som bor i Delhi är 33 år gammal och 165 cm lång. Hon ser bra ut och arbetar inom socialsektorn. Eftersom föräldrarna hör till olika grupper är hon av ”mixed parentage”. Flickan har fått en mycket bred och kosmopolitisk uppfostran. Hon är inte vegetarian och familjen tror inte på horoskop. Hon vill inte flytta utomlands. Nu söker man en proffessionellt kvalificerad och ekonomiskt välplacerad pojke. Någon intresserad?