Som finlandssvensk författare har man många nackdelar jämfört med de finskspråkiga författarna. Mina finskspråkiga författarkolleger kan på riktigt hoppas på försäljning, de kan vänta sig att regelbundet uppmärksammas i tv, radio och tidningar. De intervjuas i damtidningar, de har bokstavligen talat tiotals litterära pris de kan tävla om, de får skriva kolumner och artiklar i tidningar med ordentlig spridning, och framför allt: de får betalt för det de gör. De växer helt enkelt från första början in i en roll av att vara professionella. Och det här gäller inte alls bara finskspråkiga bästsäljare och kändisförfattare utan flertalet någorlunda begåvade författare, till och med debutanter. För en finlandssvensk författare finns inget av det här – några få av oss undantagna.

Inom litteraturen är det som inom så många andra finlandssvenska sammanhang: det är inte på riktigt. Vi har vårt eget lilla och det verkliga livet pågår på annat håll. Och det krävs ingen stor insikt för att inse att det aldrig kommer att bli annorlunda. Att vara författare – och jag menar då rollen – är på finska någonting helt annat än det är på svenska i Finland.

Så vi är inte på riktigt? Inte som i den större världen? Vi har inte marknad, inte tävlingar, inte intervjuer, ingen hederlig utkomst av det vi gör?

Men tänk om det kunde gå att vända det här på huvudet och se styrka i att vi inte är delaktiga alla kulturvärldens offentlighets- och marknadsmekanismer? För trots att bara en liten del av oss finlandssvenska författare överelever på eller är delaktiga marknaden eller offentligheten, skriver vi, och vi skriver bra. I vissa fall skriver vi kanske till och med bättre. Bättre just därför att vi inte är delaktiga allt detta skrammel som numera tycks ge litteraturen och kulturen dess värde. Att vi är utanför ger nämligen frihet: ett oberoende av de mekanismer som kräver begränsningar av mig och kanske till och med kväver det jag egentligen kunde vara kapabel till. Sådant ser jag ofta och mycket av hos mina finskspråkiga kolleger: på vilka sätt kommersiella eller offenlighetsinriktade mekanismer påverkar deras skrivande. Och det gör de sällan på något positivt sätt. Det finlandssvenska är på så sätt tack vare sina naturliga begränsningar – att inte vara på riktigt – en fristad.

Ja, frågar man då, vad är nyttan av allt detta? Varför understöda en litteratur, ett konstliv som inte syns, som till synes inte producerar något mervärde?

All nytta säger jag. Det kan inte vara – både av praktiska och moraliska orsaker – vår uppgift som finlandssvenska kulturarbetare att producera bästsäljare. Det kan vem som helst göra. Och i Finland helst då på finska. Ett krav på att finlandssvensk konst och kultur skall ha maximal offentlighet och vara bästsäljande riskerar att förverkliga ett worstcasescenario: varför t.ex. skriva böcker på svenska i Finland om bästsäljandet är målet? Isåfall är väl det naturliga valet att göra det på finska? Där finns ju allt det som hör till den ideologin. Eller som någon sade: “ju mindre finlandssvenskheten blir desto mindre vill man höra till den”. Alla s.k. karriärmöjligheter är självklart bättre på finska. Men vi finlandssvenskar är friare att vara genuint innovativa, d.v.s. att göra annorlunda. På så sätt är vi nästan tvingade till att vara modiga, och mod om någonting är väl en dygd då det gäller litteratur och konst? I just det kunde vår styrka ligga: att vi är fria att vara annorlunda. Vi har egna pengar och vi är än så länge jämställda med de finskspråkiga då det gäller statliga stipendier. Det enda vi behöver göra är skriva, men skriva bra. Fast det är ju det på riktigt svåra.