Det är bitande kallt i Minsk. Snön faller. Vi går förbi ett av stadens många vidöppna fönster. Det här är ju inte klokt, säger vi till varandra.

Jag och mitt ressällskap återkommer till rummet där vi bor i vilket ledningar och element är så heta att man knappt törs röra vid dem. Någon termostat finns inte.
Att det i ett land som befinner sig i skottlinjen för Europas största gasbråk slösas hejdlöst med energi finner sin förklaring. Fenomenet härrör ur den gamla sovjetiska energiprincipen: värme ska vara billigt och finnas i överflöd. Att spara ansågs – och anses alltjämt av president Lukasjenka – irrelevant.

Det sista berättar den borgerliga politikern Aljaksandr Milinkevitj, huvudpresidentkandidaten för oppositionen som officiellt fick sex procent av rösterna i valet 2006, när vi ses på hans kontor i utkanten av Minsk.

– Vi reglerar värmen med fönstren! Vitryssland använder tre gånger så mycket energi som Polen, säger han och hävdar att naturgasskulderna till Ryssland nått ofattbara 50 miljarder dollar.

Naturgas är på samma gång ett fossilt bränsle och i och med debatten kring klimatförändringarna framhåller Aljaksandr Lukasjenkas regering vikten av att bygga ett eget kärnkraftverk i Astravjets, nära gränsen till Litauen. Pengar och tidsplan sägs finnas, och konstruktionen lär det ryska företaget Rosatom stå för, enligt uppgifter från ryska och vitryska nyhetsbyråer. De två enheterna ska kunna tas i bruk 2016 respektive 2018.

Men dessa planer hos en maktfullkomlig regim, som varken tillåter kritik eller insyn, har fått vitryssarna att vakna. I landet över vilket merparten av den dödliga strålningen från Tjernobyl föll våren 1986, reser sig nu en radikal, grön rörelse: en liten, energisk skara människor som trots myndigheternas repression mot oliktänkande lyfter fram frågor om ekologi.

Från Mir till ekohus

En av dessa är fysikern Jevgenij Shirokov, som driver Minskdivisionen av International Association of Ecologists (MCD-IAE).

En kväll sitter vi i hans nybyggda halmhus på landet, några mil utanför den vitryska huvudstaden.

Jevgenij Shirokov menar att människan befinner sig i de yttersta av tider, i alla fall vad gäller energitillgångar. Och när katastroferna kommer måste hushållen likt rymdstationer klara energiförsörjningen på egen hand.

Parallellen till universum har att göra med Shirokovs förflutna: under Sovjettiden arbetade han med att konstruera rymdstationen Mir. Då, för drygt trettio år sedan lyckades hans forskargrupp skapa ett i princip självförsörjande hem i rymden – idag lyckas människan inte ens göra det på jorden, konstaterar han med ett bittert leende.
Jevgenij Shirokov visar stolt upp finesserna i sitt cirkelrunda hem, som stod färdigt i slutet av 2008: bastun, toaletten, duschen, köket, kaminerna, allting byggt av återvunnet material eller av trä och halm. Ett relativt billigt, koldixiodmässigt nollsummespel, som enligt honom är framtiden i en värld där epoken av billig överflödsenergi är över.

För Shirokov handlar ekohus om att möta en rad kriser som strålar samman, framför allt klimatförändringarna och oljetoppen, men också det rabatterade gaspriset till Ryssland.

– När Ryssland går med i Världshandelsorganisationen WTO kommer man att tvingas ta ut europeiska marknadspriser för naturgasen. Vi lever i ett frysskåp, jag menar att vi har väldigt kalla vintrar i det här landet, men kommer inte att ha råd att betala för energin i framtiden. Och vi har sett vilken katastrof det blivit i städer i norra Ryssland när centralvärmen ibland försvunnit. Folk flyttar in i små datjor (stugor) på landet. De tränger ihop sig i ett rum för att hålla värmen, säger han.

Jevgenij Shirokovs hem av halm och gips är ett i raden av flera som på hans initiativ byggts i byn där han bor. Grannarna, och till och med de lokala myndigheterna, tilltalas av idéerna, berättar han, och han ser själv i detta inledningen på en ekologisk byggboom i Vitryssland och Ryssland. Just nu skapas genom hans försorg i samarbete med ryska byggföretag ett tusental ekohus i Sibirien och ett par hundra i Moskvaområdet.

Spåren efter tjernobyl

Förutom halmhusfantaster som Jevgenij Shirokov finns i Vitryssland ett hundratal antikärnkraftsaktivister och i Minsk träffar vi en av dem, Vladimir Valodjin. När vi vandrar längs de pampiga Sovjetboulevarderna faller enorma flingor från himlen.
– Tjernobylsnö, säger Vladimir Valodjin och förklarar detta något blasfemiska, vitryska skämt: när föremål antar onormala proportioner – ett äpple, en gurka eller varför inte iskristaller – sägs de vara mutationer orsakade av den sovjetiska kärnkraftskatastrofen.

Fast bortom skämtet finns en grym verklighet av strålskadade människor, ännu insjuknande barn och hundratusentals personer som för alltid tvingats bort från sina hem i södra Vitryssland.

Förvånande nog talar Vladimir Valodjin om en mytbildning kring att det skulle vara extremt farligt att vara politiskt aktiv i hans land.

– Vår polis är inte så brutal som det sägs, säger han. Den använder till exempel aldrig vattenkanoner som i Tyskland. Jag tycker att polisen och militären är värre i många av de europeiska demokratierna.

Problemet är framförallt, fortsätter Vladimir Valodjin, att Vitryssland är ett land där alternativa medier förbjuds.

Som aktivist handlar det om att hitta egna vägar, vara smartare än regimen, säger Vladimir Valodjin. Många antikärnkraftsaktivister genomför sina aktioner och demonstrationer ”lagligt”, det vill säga med nödvändiga tillstånd. För att skaffa sådana måste den organisation man tillhör vara registrerad, en process som kräver tid och skicklighet – i stället fungerar registrerade organisationer ofta som täckmantlar åt radikala aktivister, berättar Vladimir Valodjin.

Vanliga medborgare som uttrycker sina åsikter motarbetas metodiskt av underrättelsetjänsten KGB (jo, den har behållit namnet från sovjetåren). I byn Astravjets samlade nyligen en grupp aktivister in ett par hundra namn från bybor som motsätter sig kärnkraftsbygget. Inom kort hade samtliga undertecknare fått personlig påhälsning av KGB, berättar Vladimir Valodjin.

Han tror inte att landets ekologiska eller ens demokratiska framtid  avgörs i den etablerade politiken.

– Framtiden här handlar inte om vem som vinner valen, säger Vladimir Valodjin. Den handlar om vanligt folk och om de kan formulera och genomföra en egen politik eller inte. Därför behövs det starka gräsrotsrörelser. Antikärnkraftskampen är en av de här nödvändiga sociala striderna.