I Kom-teaterns Kalavale äntrar samhällets olycksbarn scenen, men någon fungerande samhällskritik bjuder den energiska föreställningen tyvärr inte på. I stället tar man till pekfingret.
Spindeln i nätet är karaktären ”Fisu-Hanski” Hannukkala (Pekka Valkeejärvi), teveunderhållningens grand old man, som tillsammans med den unga lismaren Kasperi (Juho Milonoff) driver produktionsbolaget Fisu-Hanski Oy. Vid sin sida har ”Fisu-Hanski” också flickvännen, den unga förortsdonnan Oona (Laura Malmivaara).
En dag kommer den amoraliska strebern Kasperi på den utmärkta idén att producera en realityserie där arbetslösa socialfall tävlar mot varandra om pengar och berömmelse. Poängen med teveprogrammet, som går under det morbida namnet Auschwitz, är att deltagarna delas in i två grupper, fångar och fångvaktare. Konceptet bär märkbara likheter med Stanford Prison Experiment och leder också här till maktmissbruk och sadism.
Kalavale är en föreställning med mycket rytm och rappa replikväxlingar. Spelet är fysiskt och perfekt koreograferat. Texten, som bjuder på en hel del klipska skämt och ironi, varvar nutidsspråk med Kalevalas strofer i finsk runometer. Och ibland känns kombinationen nästan genialisk. Men synd nog serveras det för många moralkakor i salongen.
Tematiskt bygger Kalavale på mötet mellan två världar. Medan Fisu-Hanski representerar den rika och bildade klassen, är snärtan Oona ställföreträdande för samhällets avskum. Hon dras med en besvärlig umgängeskrets bestående av en misshandlande knarklangarpojkvän och en nerknarkad syster.
Att låta de två världarna dela scen är ett sätt att synliggöra inkomstklyftorna i dagens Finland. Men tyvärr känns greppet generaliserande. Oona och hennes vänner från förortsdjungeln porträtteras som den outbildade pöbeln, bara intresserad av att knulla, knarka och kröka. Förorten skildras som någon sorts Lort-Finland.
Jag nekar inte till att pundare och lodisar existerar och att det inte skulle finnas riktigt jäkliga miljöer här i landet. Jag ifrågasätter däremot poängen i att med olika medel distansera ”oss” från ”dem”.
Fattiglapparna i Kalavale främmandegörs nämligen på flera sätt. Till kostymerna hör smaklösa latexkreationer, nätstrumpor och fula träningsbyxor. Karaktärernas språk är ovårdat och späckat med könsord. Kroppspråket allt som oftast vulgärt och djuriskt.
Trots att tanken bakom Kalavale är god, lämnar den moraliserande tonen en dålig eftersmak. Här finns ett antagande om att bildning per automatik gör oss till bättre, finare människor. Att det är synd om alla idioter i Idols-köerna. De förstår inte hurudan smörja de konsumerar och deltar i, stackrarna får inte ta del av högkulturen.
Slutligen känns det som om pjäsen egentligen tjänar samma syfte som realityserierna den kritiserar. Att vi i publiken ska känna oss lite bättre än de sunkiga typerna på scenen. Vi i publiken som tycker att det är urkul när någon tror att Platon är den samma som Kalle Ankas hund Pluto. Elitism? Javisst.
Kom-teatteri: Kalavale. Dramatisering av Arto Salminens roman med samma namn: Pekka Milonoff och Aleksi Milonoff. Regi: Pekka Milonoff. Scenografi: Eeva Ijäs. Kostym: Niina Pasanen. Musik och ljuddesign: Kalle Chydenius. Ljusdesign: Kari Vehkonen.
Videodesign: Pauli Ojala. Mask och peruker: Leila Mäntynen. På scen: Pekka Valkeejärvi, Laura Malmivaara, Juho Milonoff, Marja Packalén, Niko Saarela, Eeva Soivio.
Isabella Rothberg