Några himmelska höjder når knappast Svenska Teaterns uppsättning av Kay Pollaks Så som i himmelen, men genom att välja en känd filmberättelse når teatern säkert ändå en stor publik. Och det är väl motivet bakom pjäsvalet.

Den världsberömde dirigenten och kompositören Daniel Dareus (Markus Groth) får en hjärtattack och återvänder till sina barndomstrakter för att hitta lugnet och sig själv. Det han hittar är ett glatt gäng personligheter som sjunger i byns kyrkokör, och en och annan mindre trevlig typ.

Så som i himmelen spelar på rätt så säkra strängar. Total lycka och livsglädje, blandas rappt med tragik, sorg och allvar. I den ena stunden är det fest i kören och i den andra pågår hustrumisshandel.

Tematiken rör sig kring avund, svartsjuka, kärlek och det svåra i att passa in. När Dareus kommer till Stenåker blir han en sorts modern kristusgestalt, älskad av de flesta, men föraktad och motarbetad av bland andra byns kyrkoherde.

Storyn är klassisk. Det som har lyckats bra i Svenska Teaterns uppsättning är castingen. Groth gör en övertygande Daniel Dareus med mycket små medel. Men också många av de mindre skådespelarinsatserna är bra, även om det är ett spel med stereotyper som inte kräver så stor nyansering.

Det som också fungerar och fascinerar är Risto Karhulas scenografi. Av fönsterrutor och dörrar som står i en fem meter hög halvcirkel i mitten, har byn byggts upp. Det är bara att snurra lite på vridscenen och öppna en ny dörr så befinner vi oss på en ny plats. Också Susanne Manns kostym är rolig eftersom den lyckas förstärka stereotyperna utan att överdriva.

Kay Pollaks text, som omarbetats för Svenska Teaterns uppsättning, är smörig så det förslår, men i viss mån köper jag den. Eller åtminstone bitar av den. Men det är i bitarna pjäsens stora problem ligger. En del scener fungerar, oftast de där färre personer agerar. Jag skrattar lite, och jag känner lite. Men de flesta scener blir liksom bara bortshabblade som om man hade bråttom att komma vidare i pjäsen. Kanske beror det på att scenerna är så korta att det inte finns utrymme för vändpunkter. De bara gestaltar situationer. Vad värre är; det känns som att man nästan förväntas ha sett filmen då man går och ser pjäsen eftersom den dramatiska utveckligen förblir suddig i Svenska Teaterns uppsättning. Pusselbitarna finns där, men de passar helt enkelt inte ihop.

---

Svenska Teatern: Så som i himmelen. Text: Kay Pollack. Regi: Erik Kiviniemi. Musikalisk ledning: Markus Fagerudd. Scenografi: Risto Karhula. I rollerna: Marcus Groth, Edith Holmström, Tom Wentzel, Hellen Willberg, Marika Westerling/Emma Klingenberg, Johan Storgård, Johanna av Schultén, Kristofer Möller, Riko Eklundh, Rita Polster, Kent Sjöman, Helen Elde, Mikael Andersson, Irina Retznikova.