Den feberheta vissheten att vi skriver historia. Den barnsliga öppenheten. Den stilla respekten. Gemenskapen som tog fram det bästa i oss. Vid dikesrenen, i skogsbacken var plötsligt alla dessa okända mina förtroliga vänner. Där glömde vi oss själva och älskade varandra och gav varandra kraft att älska.


Många av oss var unga då. Vi hade turen att tidigt få uppleva något som är svårt att begripa och nästan omöjligt att tro att är sant. Politik och karneval kan vara samma sak och kanske är ingen karneval bättre. I den karnevaliserade politiken försvinner all oro, bland annat oron för framtiden, och människan fruktar ingenting.

Senare har jag upplevt detsamma en gång till men i mycket större skala och fått mitt tidiga, övermodiga intryck bekräftat. Jag var i Lettland i januari 1991 för att med kompisen från Koijärvi, Olli Tammilehto, agera medborgarvittne då Sovjetunionen kollapsade. Efter några dödsskjutningar utförda av sovjetiska specialstyrkor gick bokstavligt talat alla invånare i Riga man ur huset för att försvara sitt parlament mot en fruktad sovjetisk anstormning. Till och med maffians restauranger hade öppet hus dygnet runt. Hela staden levde i ett rus av solidaritet.
Koijärvi var ett Riga i minatyr. Lägret var drogfritt men tillståndet berusat. Festerna på den leriga majängen – dans i stövlar och tröja, en ensam tarmgnidare som orkester – var utan like.

Min poäng är inte att vi hittar nyckeln till den politiska historien i de förtätade ögonblicken: Vanha 1968, Mardøla 1969, Almstriden 1971, Koijärvi 1979, kvinnornas fredsmarsch 1981… Trots de magiska ögonblicken som kan forma en hel generation och ett land, ibland en hel världsdel (Saltmarschen 1930), är den solidariska politikens grundläggande former vardagliga. Vanlig demokratisk praxis舐är viktigare än våryra.
Min poäng är att Koijärvi 1979 ur ett inifrån-perspektiv har ett egenvärde och en existentiell betydelse som man bara vagt kan urskilja i den historiens backspegel som, på goda grunder, tenderar att reducera Koijärvi till sina konsekvenser.
För Koijärvi blev viktigt. Men det är en annan historia. Den kommer vi i Finland att få höra mera om i år, om inte av andra skäl, så därför att det gröna partiet i Finland med viss rätt kommer att vilja se sig självt i skenet av sin förlorade oskuld.

Thomas Wallgren

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.