En ”Nabokov i kjol” säger kritikerna. Men fastän Slavnikovas gnistrande intelligenta prosa inte är helt lättillgänglig, är hon numera så välkänd att uppmärksamheten kan kännas generande.
När vi träffas i Författarhusets restaurang i Moskva väljer Slavnikova ett bord i bortersta hörnet, men lyser ändå upp då servitrisen säger att hon läst 2017.
– Den romanen har tagit tio år av mitt liv, just därför att jag försökt smälta samman de olika sidorna av vårt oroliga liv. Och så ville jag dessutom skriva en roman med sug, en roman där intrigen är lika viktig som oförutsägbar.
Scenen är miljonstaden Jekaterineburg, ökänd för sina korrumperade politiker, nyrika affärsmän och hårdföra kriminella. Vi möter dem alla i Slavnikovas roman och dessutom människor ur den provinsiella societeten, de lokala massmedierna, universitetsvärlden och de proletära kvarteren.
– Ja, det är hela skalan, men så känner jag också min stad. Där finns en begåvningsfond som härrör sig från alla de elitexperter som en gång i tiden kallades till vapenindustrin. Och så finns där en hårdhet som bottnar i alla de människor som i århundraden fördrivits till våra trakter som fångar och förvisade. Lyckligtvis finns ändå bergen omkring oss – och alla skatter de gömmer!
Och visst rymmer de mytomspunna Uralbergen skönhet och lockelser, men också livsfara för dem som försöker tränga sig in. De blir besatta av Bergfrun och av hoppet att finna ädla stenar, kanske ett helt rubinfält … Huvudpersonen Krylov är dessutom besatt av den hemlighetsfulla Tanya i en kärlekshistoria som kan bli klassisk.
Året är alltså 2017. Varför välja en framtid som ligger oss så nära?
– 2017 är framför allt hundraårsminnet av revolutionen. Jag tror att det blir ett tungt år för oss ryssar, säger Slavnikova. Det är en psykologisk barriär som vi måste forcera. Vi blir helt enkelt tvungna att göra upp med revolutionen och med det som hände efteråt.
Människorna i romanen tänker inte på uppgörelse utan förbereder festligheter till revolutionsjubileet. Men när några grupper ungdomar klär ut sig till röd- och vitgardister flammar underliggande sociala konflikter upp. Paraden urartar i kravaller, de sprider sig över hela landet och leder till sist till en statskupp.
– Jag vill inte kalla min roman en dystopi eftersom den ju handlar om oss som lever idag, av vilka många kommer att uppleva år 2017. Men jag medger att min syn på vår närframtid inte är optimistisk. Samtidigt vill jag ändå tro att faran minskar när farhågor sägs ut och hotbilder synliggörs.
Det är väl bara i dagens Ryssland som fyra av landets främsta författarna (förutom Slavnikova, Dmitrij Bykov, Viktor Pelevin och Vladimir Sorokin) presterar framtidsvisioner vars hotbilder delvis sammanfaller, särskilt vad Rysslands isolering och de växande klyftorna inom befolkningen gäller.
– Vi ser ju alla mörka moln närma sig. Men i min roman förändras inte livet totalt, 2017 är inte 1984. Man får inte heller glömma att kärlekstemat är minst lika viktigt som samhällsskildringen.
Tillsammans skapar de ett sug som växer sig allt starkare genom romanens drygt femhundra sidor. Men den mästerliga intrigen är bara en orsak till att Olga Slavnikovas 2017 nu översätts till ett tiotal språk. Också en svensk översättning utlovas till hösten.
Olga Slavnikova: 2017. Vargius, 2006.
Kristina Rotkirch
