Navelskådning á la Norén

av Claes Andersson

Claes Andersson har läst dramatikern Lars Noréns dagbok och fängslas av hans hejdlösa egocentrism och hänsynslösa uppriktighet.


Min bekantskap med Lars Norén inleddes redan i slutet på 1960-talet. Jag träffade honom på en dramatikerkurs som Sveriges Radio ordnat. Jag minns att vi fann föreläsningarna torra och teoretiska och smet iväg på öl efter någon timme, i sällskap med Sonja Åkesson. För mig var han då den magiska lyrikern och den fina novellisten, med böcker som Kung Mej och andra dikter, och novellsamlingen Biskötarna. Senare kom dramatiken, med de strindbergst laddade pjäserna, som Kaos är granne med Gud och Natten är dagens mor, där Norén dissekerade de mänskliga närrelationenas grymma anatomi.
Han stängde in några mänskor som ofta var så kallade gränspersonligheter, narcissistiskt destruktiva och utagerande, och visade hur de grymt och systematiskt tog kål på varandra och drev varandra till vansinne, som i Strindbergs Fadren. Jag minns att jag, samtidigt som jag fascinerades av pjäserna, också tyckte mig vara ”på jobbet”, det vill säga befinna mig på mentalsjukhusets slutna avdelning.Lars Noréns En dramatikers dagbok som senaste höst utkom på Bonniers förlag, är inte någon vanlig ”dagbok”, utan en tjock lunta, utan paginering, på ca 1800 sidor, tätt tryckt, på flortunt papper. En Bibel, tvivelsutan. Dagböckerna omspänner fem år, från augusti år 2000 till juli 2005. Under vissa perioder skriver han nästan dagligen, ibland veckovis, men då längre och utförligare. Han skriver om sin vardag, sin kropp, sina vanor, sina vänner och talrika ovänner, om Stockholm som han avskyr och älskar, om sitt ätande (mycket sushi!), om sina förälskelser, om sin saknad, om sin ensamhet, och om sitt skrivande, ständigt om sitt skrivande!Under de hundra första sidorna (som dessutom tekniskt är fel hopkopplade och omkastade, så att kronologin plötsligt inte håller– säkert en följd av att paginering saknas) undrade jag varför jag fortsatte min läsning. Det är dag och natt samma händelser, Norén sover bra eller sover inte alls, grubblar över sina egna pjäser och över de pjäser han för tillfället regisserar, Tjechovs Måsen, Beckett eller Shakespeares Kung Lear, han träffar kolleger på teatrarna, han längtar till Gotland där han renoverar ett gammalt hus och arbetar i trädgården, han städar ständigt, han plågas av infektioner i tänderna, han är trött och missmodig, han köper ständigt märkesjeans som är för dyra, han retar upp sig på de inkompetenta idioterna på televisionen, på Dagens Nyheter och andra institutioner. Allt är med, stort som smått, högt som lågt, det smärtsamma och det lustfyllda. Sedan – efter väl hundra sidor – händer nånting i läsaren, i mig. Jag kan inte sluta läsa. Jag har fastnat på kroken, I´m hooked.

Jag har aldrig förr läst en bok som varit så hejdlöst egocentrisk, så maniskt uppskruvad, så hänsynslöst uppriktig, så fylld av ambivalens, tvivel och skapande raseri. Noréns hela varande är inriktat på detta enda – att skapa drama, att spegla och nyskapa världen som insikt och vision. Han arbetar dygnet runt, hela tiden. Han läser och skriver, han drömmer om sitt skrivande, Han tvivlar på sin egen text, han river ner den och skriver om, gång på gång, innan han igen river ner alltsammans. Hans hängivenhet och noggrannhet känner inga gränser. Han älskar sina skådespelare, han kräver av dem samma som av sig själv, total hängivelse, maximalt inträngande. Som en omättlig källa till kunskap om den kreativa mänskans sätt att leva sin konst är den här boken unik och omistlig.

Gudabenådad narcissist

Jag har läst barnsliga avrättningar av boken av dagstidningarnas recensenter, som sårade över att ha blivit stämplade i något av Noréns utfall inte har förmått sätta sig över sådana futiliteter. Han har kallats en känslokall och hänsynslös egocentriker, man har tyckt att han är enbart svartvit, en patologisk narcissist, eller helt enkelt bara simpel och elak. Han är säkert också något av allt detta. Men framför allt är han en gudabenådad författare och dramatiker som vågar visa fram helvetets och paradisets hela spektrum, utan att spara någon annan och utan att spara sig själv.

Hans privatliv, om något sådant alls kan tänkas hos Norén där allt underställs skrivandet, är kaotiskt och fyllt av ambivalens och motsättningar. Han förälskar sig i kvinnor som han håller kvar en tid för att snart drabbas av ångest inför en alltför bindande närhet. Det han mest av allt längtar till stöter han bort. Han avstår det mest älskade. Han väljer det som han vet blir smärtsamt och översiggivet. Sina två barn tänker han ständigt på och försöker för dem vara en bra pappa, och lyckas synbarligen också med det.

Språket är förtätat, rytmiskt och ibland lyriskt meningsfullt och vackert. Han kan skriva rader som ”Det snöar svagt. Staden blir långsamt blind”. I allt han skriver strävar han efter enkelhet och sanning. I sina pjäser, i dem han skriver och dem han regisserar, strävar han efter maximal konkretion, att skala bort allt onödigt utanverk, allt som är ”teater”. Morden i Malexander ligger som en mara över honom, med sina outtalade med ständigt närvarande anklagelser om att han bär skuld till polismorden.

Jag kan inte säga att jag rekommenderar boken för den så kallade vanliga läsaren. Men för den som vill ägna ett par månader av sitt liv till att få uppleva dramatikerns och regissörens jakobsbrottning med de inre och yttre demonerna och änglarna – ja, för den läsaren är nog Lars Noréns dagböcker en omistlig läsning, en kreativitetens Bibel.


Lars Norén: En dramatikers dagbok. Albert Bonniers förlag, 2008.

Claes Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.