Egentligen tycker jag inte om reseskildringar. Att läsa om andra människors fantastiska resor gör mig alldeles sjuk av avund och jag kan inte fatta varför jag någonsin gjort nånting annat än samlat pengar för att sen resa iväg. Vart som helst.

Men jag ger Lena Einhorns Återblick en chans för att jag blivit ombedd att skriva om den, för att den också är en fotobok. Och jag inser snabbt att jag tycker mycket mera om texten än bilderna. Jag blir den unga Lena som reser till Jerusalem och Indien och Addis Abeba och Sinai. Sinai! Dit ska jag nu. För det står i den här boken att det är det vackraste stället i världen och av någon konstig anledning tror jag på henne.

Lena Einhorn är svensk, exforskare i tumörbiologi, nuförtiden en framstående författare och regissör. Hon har bl.a skrivit boken Ninas resa om sin mammas ungdom i Warszawagettot, den fick Augustpriset 2005. Samma år gjorde hon film av boken, den belönades med två guldbaggar för bästa film och bästa manus.

Men innan alla pris och guldregn var hon en ung kvinna med kamera och en enorm nyfikenhet på världen. Tack vare av sin judiska familj hade hon rest mycket i sin barndom. Till Israel återvänder hon som 20-årig arkeologientusiast. Hon deltar i utgrävningar av en kungagrav som sedan visar sig vara ett 5000 år gammalt sopnedkast. Trist. Men det är just den här sortens historier som gör att den här boken är så härlig, att världen är fulla av så STORA äventyr och känslor och fantastiska projekt, och så är det ändå den lilla människans behov och bestyr som är det mest spännande. På Lena Einhorns bilder är det just dom som räknas, barn som blåser ballonger, en egyptier som sover under sitt försäljningsstånd, en skrattande tant på stranden i Tel Aviv. Inte så storslaget men äkta känslor registrerade av en ung äventyrerska.

De flesta resorna är gjorda i början av 80-talet och världen verkar ha varit ett lugnare ställe då, eller så har hon haft tur. Men i Etiopien svalt barnen också 1982, när Einhorn var där med en grupp medicinare från Stockholm:

”En annan sak jag lärde mig är att man med mycket små medel kan lära människor att rädda sina egna liv. Svält är ett återkommande problem i Etiopien, och Kwashiorkor ett ständigt problem. Ordet, Kwashiorkor, lär betyda ’sjukdomen ett barn får när ett syskon har fötts’, det vill säga när mamman inte längre kan amma det. Det handlar inte om brist på kalorier. Det handlar om brist på proteiner. Problemet var att den fattiga befolkningen ofta klarade sig på att äta nästan enbart vegetabilier. Vi fick se barn, och ibland deras föräldrar, komma in till sjukhuset med uppsvällda magar och apatiska ansiktsuttryck. Och de kom ut tjugo minuter senare med ett enda, och avgörande råd: Glöm inte att plocka med er kikärter från dikesrenarna.”

I Jerusalem är dock konflikterna alltid närvarande och skottlossning inte ovanligt, men när Egypten och Israel skriver fredsavtal blir det möjligt att ta sig till Kairo från Jerusalem med buss, och resan dit blir en minnesvärd upplevelse. Lenas väninna Lenore blir så överrrumplad av ljuden på Kairos gator att hon måste banda dem, vilket de har nytta av i bussen på väg tillbaka:

”Mannen framför Lenore envisades med att röka i bussen, och vägrade sluta trots omgivningens enträgna begäran. Till slut tog hon fram sin diktafon och spelade upp Kairos gatumusik i hans öra. Efter ett par minuter släckte mannen sin cigarett. Och resten av resan lät han bli att röka.”

Som en ”ren” fotobok utan texter skulle den här boken inte fungera, bilderna som är 15–35 år gamla ger en nostalgisk känsla men håller inte riktigt, man skulle bläddra igenom den och tycka att tja, svartvita bilder av barn i Afrika och Indien har vi väl sett tillräckligt av, gäsp. Men med ord som säger mer än tusen bilder kan man verkligen njuta av resandets glädje och vedermödor. Att hitta gaylivet i Bombay är t.ex. inte helt lätt men mödan värt. Och någon dag blir det tillräckligt och det är dags att åka hem.

”Någon gång tidigt på morgonen, när det började ljusna, kom vi fram till en flod. Jag minns att det var mycket stilla ute. Några på bussen gick av för att tvätta sig i det svala flodvattnet. De var tysta, även när de kom tillbaka till bussen. De var tysta medan de torkade sig, i medhavda handdukar eller tygstycken. Människor är i allmänhet tysta när det är tidig morgon. Och medan solen gick upp for vår buss vidare, på sin färd mot Indien.”

---

Lena Einhorn: Återblick. Norstedts förlag, 2009.