Wikström förknippar känslan med livsvemodets mest grundläggande underton: döden som den yttersta provokationen. Detta oerhörda att våra kroppar, allt vi är, har och gör kommer att vara utplånat bara efter några decennier. Detta brutala faktum som vi helst förpassar till för ändamålet specialanpassade zoner som sjukhus och begravningsbyråer. För att slippa konfrontera oss med detta lågmälda allvar kan vi underhålla oss själva till döds, rycka upp oss, köpa mer saker, gå på kurser, träna hårdare, äta mer medicin, bli mer kulturella, resa runt klotet, rusa runt i våra egna liv – allt det menar Wikström kan ses som undanmanövrar eller avancerade flyktförsök. Vi vet alla att vi skall dö, men ingen vet vad döden innebär. Betyder det att vi måste avstå från att förhålla oss till döden?
Owe Wikström är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet, präst och författare till ett tjugotal böcker. Det stora publika genombrottet fick han med boken Långsamhetens lov (2001). I sin senaste bok Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango driver han tesen att det finns ett vemod inbyggt i människans liv som hänger samman med den hemlöshet och förvirring vi känner inför de existentiella livsfrågorna och att denna upplevelse av vemod gränsar till andligt sökande. Wikström hävdar att människans behov av allvar är underskattat, men att detta allvar inte behöver stå i motsatsförhållande till livsglädje, uppsluppenhet, humor eller kritiskt tänkande.
Att förtränga sitt livsvemod är att gå miste om möjligheten till existentiell reflektion och fördjupning. Att medicinera, psykoterapeuta, själavårda eller coacha bort detta livsvemod går inte. Människan – till skillnad från de andra högtstående primaterna är inte bara utrustad med medvetande, hon är medveten om sig själv. (Människan är också det enda djur som bygger tempel och försöker betvinga sin förvirring genom att rikta sig mot det metafysiska.)
När man kämpar för att inte svälta eller frysa ihjäl hinner man inte fundera så mycket på livets mening. Den existentiella ångesten är en del av välfärdssamhällets bieffekter. De flesta gör sitt bästa för att förtränga den och klarar av det hyfsat bra så länge vi inte utsätts för några omruskande händelser Men förr eller senare tvingas de flesta människor att konfronteras med livsfrågorna. När vi drabbas av något svårt, står inför livsval, drabbas av motgångar eller oförberedda hamnar i en livskris börjar vi fråga oss: Är det det här jag vill syssla med resten av mitt liv? Är det här ett äktenskap? O.s.v.
Owe Wikström betonar att ju mer förvirrad och mångfaldig vår samtid är ju mer lockande ter sig hierarkiskt auktoritära rörelser med enkla och absoluta svar. Wikström reflekterar över livsfrågornas halvt språklösa upplevelsedimension snarare än över de stora svaren och däri ligger styrkan och betydelsen av hans författarskap. Han träder fram som en osäkerhetens försvarare mot alla fundamentalister, de må sedan vara av religiös, populärpsykologisk eller vetenskaplig sort. Det är just de man önskar att skulle läsa en bok som denna.
Owe Wikström: Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango. Natur&kultur, 2008.
Katarina Gäddnäs
