Att torka rumpan i Amerika måste vara något särdeles storslaget. 98 procent av amerikanskt toapapper görs av jungfrulig fiber, färsk vedfiber från skog som huggs ner uttryckligen för ändamålet. Detta för att amerikanerna tycker det är skönt att torka rumpan med mjukt, tjockt toapapper, och för att toapapperstillverkarna i sina reklamkampanjer har övertygat dem om att jungfrulig fiber förser konsumenten med kvalitet som returfiber inte kan erbjuda. Och amerikanerna vet ju sedan länge att they’re worth it.

Den här lilla ovanan orsakar enligt en färsk rapport av Greenpeace mer skada för miljön än Amerikas sammanlagda flotta stadsjeepar. Skogar huggs ner och de nyhuggna träden måste behandlas med både maskiner och en hel mängd kemikalier för att omvandlas till vitt och mjukt toapapper som duger för amerikanska stjärtar.
Nåväl, det är inte bara ett amerikanskt problem. Även i Europa kommer nästan 60 procent av toapappret direkt från skogen. EU-medborgare konsumerar cirka 13 kg mjukpapper per person och år. Omräknat till skog betyder det här att 270 000 träd spolas ner i kloaken eller slängs på soptippen, varje dag.

”Framtida generationer kommer att se på vår toapapperstillverkning som en av vår tids största överdrifter”, säger vetenskapsmannen Allen Hershkowitz i tidningen The Guardian. Vi kör rätt in i väggen med skygglappar på, men vi gör det med ömt behandlad röv.

Och, ja, jag tänker skriva röv, stjärt och rumpa tills tangentbrädan osar. För vi tänker oss inte för, inte alls. Som på skolan jag går på nu. Den har ett rykte om sig att vara en bra skola för smart folk. Icke desto mindre är tunnan för matrester i matsalen varenda dag full av sandwichförpackningar i plast, återvinningsbara läskflaskor och omslagspapper. Varenda dag. Trots att det klart och tydligt står ”Enbart för matrester”, och trots att både återvinningstunnan och den allmänna soptunnan står precis intill. Det kan ju inte handla om att LSE-studenter inte kan läsa.

Hur är det möjligt att folk inte fattar att de måste besvära sig lite grann, använda tjugo sekunder för att placera soporna i rätt tunnor? Och lite mer än så – att de måste ge upp vissa av sina bekvämligheter om vi ska ha någon chans alls att stoppa en totalkatastrof. Att det kanske innebär att röven får torkas med lite hårdare papper, till exempel?

Det handlar förstås om en massa annat än bara toapapper, det handlar om att tänka om, på ett större plan. Det är väldigt mycket jag själv har svårt att ge upp. Men sådant där är nåt vi alla får jobba med. Däremot måste det ju finnas nån gräns för idiotin. Det måste ju gå att stifta lagar mot det mest obscena slöseriet. För att marknaden skulle justera sig själv – hur sannolikt är det så länge det går att tjäna pengar på mjukt toapapper? Så länge folk inte bryr sig, inte kräver annat? Så länge folk tycker att de tre sekunder man använder toapapper ska vara tre sköna, mjuka sekunder?

Må sista person släcka ljuset och stänga toadörren efter sig.