Romantik, historia och skildringar av det samtida England i en mycket karaktäristisk stil, kan man nu ta del av på Nationalmuseum i Stockholm, där utställningen Prerafaeliterna visas.


I många stycken är Prerafaeliterna en tämligen unik utställning, med 220 verk. Dels för att det här måleriet faktiskt aldrig tidigare visats i Norden och dels för att Nationalmuseum lyckats låna in ett flertal centrala verk.

Begreppet ”prerafaeliter” är lite märkligt men kommer från att en grupp unga konstnärer samlades i London i mitten av 1800-talet och bildade The Pre-Raphaelite Brotherhood (P.R.B.) eller Det prerafaelitiska brödraskapet.

Namnet visar på deras inspirationskällor – den konst som föregick den italienske 1500-talsmålaren Rafael. Men det är att göra det lite enkelt för sig att hävda att enbart renässans- och medeltidskonsten var grunden. Samtidigt ville konstnärerna polemisera mot den dåvarande traditionella västerländska konstuppfattningen, som i princip tog sin början med Rafael (1483–1520) och hans samtida Michelangelo (1475–1564).
Som så många gånger i konsthistorien ansåg prerafaeliterna även att det var dags att börja på nytt. Undervisningen vid Royal Academy med figurativt historiemåleri och viktorianskt genremåleriet kritiserades.

Naturligtvis möttes prerafaeliterna av kritikernas oförstående till en början och kuriöst nog var författaren Charles Dickens en av dem som angrep dem hårdast med ord som ”aversion mot skönhet” och ”deformiteter”.

Den 24 mars 1849 ser allmänheten för första gången initialerna ”P.R.B”, på målningen ”The Girlhood of Mary Virgin” av ett av de mest kända namnen i den prerafelitiska skolan, Dante Gabriel Rossetti (1828–1882).

Igenkännbar stil

Har man en gång sett några målningar i den prerafaelitiska skolan är det rätt lätt att fortsättningsvis känna igen stildragen. Där finns en förkärlek för renässansens platta stil, och som man ansåg, ärliga måleri. Där finns de ljusa, klara färgerna och en förtjusning i ett minutiöst måleriskt detaljarbete, ofta med akvarellpenslar.

Tekniskt sett drev man fram ett speciellt skimmer med en vit grund, där man målade mycket tunt och ibland även direkt i vått. Dessutom syns det att färgerna ofta har lagts obrutna, sida vid sida, och på det sättet uppnås en hård kontrastställning i måleriet. En rad nya färgpigment hade också framställts som möjliggjorde en helt ny färgskala.
När det gäller motivvalet finns inom det prerafaelitiska måleriet en förkärlek för de allvarliga ämnena – kärlek, passion och död, parat med en stor portion idealism.
Prerafaeliterna hade i sin tur själva inspirerats av nasarenerna, en grupp mycket allvarliga tyska konstnärer som 1809 i Wien bildat ett brödraskap för målare, Lukasbröderna, och som sökte sig till Rom och tillbaka till renässansens måleri och ville ge konsten ett nytt andligt innehåll.

Det är inte bara prerafaeliternas bildspråk som gränsar till det som vi i dag ofta ser i fantasyvärlden. Motiven hämtades också från den tidens fantasyvärld med inspiration från Chaucer, Shakespeare, Dante, Boccaccio och från de i samtiden populära berättelserna om den mystiske kung Arthur, men även från den kristna föreställningsvärlden, eftersom flera av prerafaeliterna var djupt religiösa.

Samtidigt fanns också en strävan att skildra den värld de själva levde i och ofta med ett socialt patos, en sympati med de fattiga och utifrån en radikal samhällsuppfattning. Naturen spelade även en central roll, studiet av den och en strävan att återge den så naturtroget som möjligt.

Dramatiska kvinnor

Mikael Ahlund, kommissarie för utställningen på Nationalmuseum, påpekar också att prerafaeliternas bildspråk i många stycken lever kvar och går igen i dagens mediasamhälle. Där finns de Ofelialiknande gestalterna som driver omkring i blomstersmyckat vatten i musikvideos av Kylie Minogue eller Kate Bush, med ursprung i John Everett Millais (1829-1896) målning Ophelia från 1851-1852.

När vi ser allvarliga introverta kvinnor, med vita ansikten och stora röda hårsvall som modeller på catwalken eller i reklamen eller kvinnoidealet i filmen Den franske löjtnantens kvinna, så är det bara konstnären Dante Gabriel Rossettis bilder som går igen. I den prerafaelitiska bildvärlden är nämligen dramatiska rödhåriga kvinnor starkt överrepresenterade.

För att inte tala om filmatiseringarna och illustrationerna av författarna J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis böcker med ett flertal referenser till prerafaeliternas bildspråk.

Förmodligen är det också allvaret i bilderna, de uppriktiga känslorna och kärleken som i dag tilltalar en yngre generation och kontrasterar mot ett samhälle fyllt av ironi, distans och likgiltighet, tror Mikael Ahlund.

Två konstnärer är nämnda, Millais och Rossetti och en tredje i grundarsällskapet är William Holman Hunt (1827–1910). Ytterligare fyra personer ingick i gruppen. Konstnären Ford Madox Brown (1821–1893) bör också nämnas eftersom han spelade en central roll för prerafaeliterna även om han var äldre än dessa och inte medlem i brödraskapet. Sedermera vidgas kretsen och konstnärer som Charles Allston Collins (1828–1873), Arthur Hughes (1832–1915) och John Brett (1831–1902) ansluter sig.

Men redan vid mitten av 1850-talet är den ursprungliga gruppen mer eller mindre upplöst. I den andra generationen av prerafaeliter är två av de mest framträdande namnen Edward Burne-Jones (1833–1898) och William Morris (1834–1896). Då har även det prerafaelitiska måleriet i vissa avseenden förändrats.

William Morris kom sedermera med sin firma Morris & Co att få en avgörande betydelse för den kommande Arts and Crafts-rörelsen med sin strävan att finna alternativ till industrialismens föremål och miljöer. Flera av prerafaeliterna bidrog till verksamheten med mönster och idéer.

Morris firma fortlevde fram till 1940 och därefter har andra fortsatt att producera Morris tapeter och textilier och även på det sättet har prerafaeliternas bildspråk fortlevt in i vår tid.

Men bildarvet från prerafaeliterna har dessutom levt vidare inom brittisk bildkonst och den siste prerafaeliten Frank Cadogan Cowper dog så sent som 1958.

Vad som avses med prerafaeliter är omdiskuterat. Allmänt sett är det ett rätt vitt begrepp och oftast förknippas det kanske med Rossettis mer dekorativa och sensuella bildvärld med mera av romantiska och symbolistiska inslag, en föregångare till jugendstilen.

Senare forskning har även försökt lyfta fram kvinnorna i gruppen, som tidigare inte alls har nämnts. En av de mest mytomspunna är Elizabeth Siddal (1829–1862), som var modell för flera konstnärer och bland annat för målningen Ofelia. Hon utvecklade ett eget konstnärskap och dog tragiskt av en överdos opium.

Prerafaeliterna var under många år bortglömda och det var först på 1960-talet som de återigen började uppmärksammas av historiker, samlare och museibesökare. Men det var med den stora utställningen på Tate Gallery i London 1984 som deras definitiva återkomst manifesterades. Sedan dess har det formligen vällt fram forskningspublikationer och litteratur.

Men nu har vi således chansen att se prerafaeliterna i Stockholm. Och nästa gång någon av oss möter en kvinna med en svår blick och ett stort rött hårsvall, så vet vi varifrån hon kommer.


Prerafaeliterna, Nationalmuseum, Stockholm. Till den 24.5.2009.

Lars Vikström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.