Mannen i stupstocken som skyldig till finanskrisen? Så kunde man tolka pärmbilden på Ordfront Magasins färska nummer, men just den sidan tas inte upp i texterna i numret. Däremot har på andra håll ställts frågan om krisen hade kunnat undvikas om männen inte varit så helt dominerande inom branschen. Nu är de spekulativa sidorna av bankverksamheten, de som ofta sammanfattas i begreppet Wall Street, antagligen den mest testosteronstyrda branschen näst efter Formula 1.


The Masters of the Universe
var ursprungligen en filmtitel, men användes senare av författaren Tom Wolfe (i  The Bonfire of the Vanities) om ”de ambitiösa unga män (där fanns inga kvinnor) som med början på 1980-talet började kassera in miljoner – miljoner! – i bonus på investeringsbanker som Salomon Brothers, Lehman Brothers, Bear Stearns, Merrill Lynch, Morgan Stanley och Goldman Sachs. De första tre existerar inte längre. Den fjärde håller på att slukas upp av Bank of America”, skrev Tom Wolfe i en ”nekrolog” redan i september, och tillade att de två sistnämnda höll på att förvandlas till helt vanliga banker.

Masters of the Universe
är ett begrepp som gärna använts också om deltagarna i världsekonomiska forumet (WEF) i Davos.

Mistresses of the Universe var däremot rubriken för en kolumn i New York Times i februari där Nicholas Kristof konstaterade att banker jorden runt befinner sig i ett desperat behov av pengar ”men också har ett annat behov som de inte är medvetna om: kvinnor, kvinnor och kvinnor”. Det håller kanske på att förändras, för Kristof fortsatte med att berätta om diskussioner som förts vid årets WEF om könsfrågan: ”…skulle vi ha befunnit oss i samma elände i dag om Lehman Brothers varit Lehman Sisters? Konsensus (detta bland de döda vita män som årligen paraderar i Davos) var att den optimala banken skulle ha varit Lehman Brothers and Sisters.”

Att branschen gynnar testosteronstinna hannar är inte bara en kliché. Brittiska forskare har undersökt saliven hos mäklare och jämfört halten av testosteron på morgonen och den vinst som de drog in för arbetsgivaren under dagen. ”Vi fann att mäklarens testosteronnivå på morgonen prognostiserade dagens vinstnivå”, konstaterade forskarna. Högre testosteronhalt innebär större risktagande och vanligen också mera pengar.

Men inte alltid. Forskarna kom också fram till att hög testosteronnivå ”kan förändra riskpreferenserna och t.o.m. påverka en mäklares förmåga att göra rationella val”. En annan studie har funnit att män är speciellt benägna att ta stora risker när de är utsatta för ett stort ekonomiskt tryck och omges av andra män i samma situation.

Hur stora riskerna kan bli när risktagande systematiskt premieras har vi nu sett.
Island blev det första landet som i oktober utsåg kvinnor att städa upp efter de 20-30 män som nästan drivit landet i konkurs, och det väckte ett visst internationellt uppseende. Då var det två kvinnor som utsågs till chefer för banker som staten övertagit. För en månad sedan blev socialdemokraten Jóhanna  Sigurdardóttir statsminister, så nu är det inte bara kvinnorna utan också vänstern som får reda ut vad Islands borgerliga män ställt till med.

Kvinnorna på Wall Street
har varit få och ganska osynliga och man hittar dem nästan enbart på lägre nivåer. Det samma gäller ganska långt finansadministrationen i Washington, men en av de första som varnade för de risker som de nya finansiella instrumenten förde med sig och som krävde att handeln med dem skulle regleras var en kvinna, Brooksley Born. Hon ledde under Bill Clintons presidentperiod under slutet av 90-talet en kommission för handeln med futurer och andra derivater och drev en envis kampanj för att reglera denna handel.

Hon talade t.ex. om ”noshörningen under mattan” som hon såg som en växande risk för det internationella finanssystemet. Hon vittnade minst 17 gånger inför kongressen i frågan, men hennes ansträngningar torpederades av ledarna för Clintons ekonomiska politik Alan Greenspan, Robert Rubin och Lawrence Summers. (Denna inriktning är ju vid makten också under Barack Obama.)

I England ordnade The Observer för ett par veckor sedan en rundabordsdiskussion om machokulturens roll i City och frågade: ”Om män har varit arkitekterna bakom ett riskfullt och sårbart finanssystem vars brister nu öppet kan beskådas, borde vi nu föra fram kvinnor som kan bidra till att skapa en mer balanserad och hållbar ekonomi?”

I gruppen på sju kvinnor från finans- och affärsvärlden fanns det flera som höll med om att machokulturen varit alltför stark i City, kampen har varit hård om att vara först och bäst, oberoende av risker, och det ger inte rum för en samarbetsanda som hade varit normal om det varit fråga om kvinnor.  Andra ansåg däremot att också kvinnor tvingas anpassa sig till konkurrenssituationer och hänvisade till fallet Margaret Thatcher. Men om andelen kvinnor på en arbetsplats är tillräckligt hög blir trycket att de ska fungera som män mindre. En undersökning om könsbalansen i styrelser för finansinstitutioner har visat att de där andelen kvinnor är över 25 procent (tydligen finns det faktiskt sådana) uppvisar bättre resultat och högre vinst.

På samma sätt som ”de döda vita männen i Davos” (se ovan) ansåg kvinnorna i London att det bästa skulle vara blandade grupper, med både kvinnor och män, men framför allt med mänskor i olika åldrar, med olika läggning.

Ett gott exempel på machokulturen erbjuds av det företag där flera av de nya (och dödliga) finansinstrumenten uppfanns.

Den vackra maskinen
var rubriken på den första artikeln av tre i Washington Post om AIG Financial Products, den del av AIG (American International Group) som hållit på att driva världens största försäkringsbolag i konkurs. I september förklarade Bushadministrationen att AIGs position i den globala ekonomin är så central att bolaget inte kunde tillåtas att gå under och sköt under 2008 till 152 miljoner dollar.

Summan har dock inte räckt – under veckoslutet kom regeringen för fjärde gången till undsättning sedan bokslutet för fjärde kvartalet i fjol visade ett underskott på 61,7 miljarder, vilket innebar en förlust på 460 000 dollar i minuten… Regeringen har ansett interventionen nödvändig eftersom AIG, som verkar i 130 länder, på många håll spelar en så stor roll att en konkurs skulle skapa stora svårigheter för det globala finanssystemet.

Hur har det gått så att ett försäkringsbolag, som borde ha den högsta sakkunskapen när det gäller att beräkna risker, kunde räkna så fel och ta risker som hotat att dra inte bara det egna bolaget utan också en mängd affärskumpaner med i fördärvet? Denna felkalkyl är en av de centrala förklaringarna till dagens finanskris.

Det började enligt artikeln med att tre unga stjärnor vid mäklarfirman Drexel Burnham Lambert – Howard Sosin, Randy Rackson och Barry Goldman – började fundera på hur de kunde tjäna ännu större pengar än de nu gjorde genom ränteinstrument som skyddade kunder mot ränteförändringar. Dehär transaktionerna löpte på högst två-tre år. Trion ville utveckla instrument som kunde ge säkra vinstmarginaler för affärer som löpte på tiotals år. Det förutsatte avancerade matematiska modeller, men också att  man verkade inom ramen för bolag av högsta kreditvärderingsklass, AAA, eftersom t.ex. Drexels lägre klassificering gav högre räntekostnader.

Sosin lyckades få kontakt med Maurice Greenberg, chef för AIG, ett av bara en handfull bolag i världen med klassificeringen AAA. AIG hade startats i Shanghai –  av alla ställen – år 1919 och hade under Greenbergs regim, som inleddes 1968, vuxit stabilt. Nu bad Greenberg sin närmaste man Edward Matthews undersöka hur AIG kunde få en större utdelning av boomen på Wall Street. ”Det kommer aldrig att vara bättre än i dag. Vi är så stora att vi aldrig kommer att simma mot strömmen. Vi är strömmen”, sade han till Matthews.

Stora ord, men kanske inte osanna. En stor del av finansvärlden var med tiden nära att dränkas av strömmen av produkter med giftiga inslag från AIG Financial Products. (Men i dag säger en finansanalytiker om AIG: ”De har ett hårt jobb att simma upp mot strömmen som är mycket svår”.)

Enligt stiftelseavtalet skulle Sosin och hans kolleger få 38 procent av vinsten i den nya enheten, medan AIG skulle få 62. Det rörde sig om långsiktiga transaktioner, där det verkliga utfallet för AIG stod klart först efter kanske 20 år. Men Sosin & Co fick sin andel i form av bonus som baserades på vinstkalkyler året när avtalet ingicks – de matematiska modellerna ansågs vara så exakta att riskerna kunde beräknas också på lång sikt. Med facit i handen kan man undra om mäklarna utarbetade en modell där deras egen andel var säkrad och den kommande vinsten kalkylerades i överkant, medan risken för bolaget undervärderades och stod klar först långt senare.

Denna AIG-modell
kopierades på andra håll i bankvärlden och resultatet blev genomgående det samma; bankcheferna och mäklarna fick tiotals eller hundratals miljoner dollar per man i bonus ännu år 2008, trots att det redan stod klart att deras arbetsgivare stod på konkursens rand.

Trots att han inte riktigt förstod de komplicerade matematiska modellerna började Greenberg 1993 misstänka att riskfördelningen inte var skälig, men Sosin ville inte ge efter, utan föredrog att lämna AIG och starta en egen firma. Hans plats intogs av en ny ”kvant” (ett smeknamn för kvantitativt tänkande personer, d.v.s. matematiker och fysiker som tillämpade naturvetenskapliga lagar på börshandeln), Tom Savage.

Under hans ledning fortsatte man att utveckla allt mera sofistikerade kreditmarknadsinstrument. Medan konkurrenterna kopierade de äldre produkterna ville AIG Financial Products gå i täten med nya uppfinningar. En sådan var en försäkring mot kreditförluster. Enhetens datormodell, baserad på historiska data, visade att det fanns en risk på bara 0,15 procent att bolaget skulle behöva betala för kunders kreditförluster. Bara om den amerikanska ekonomin hamnade i en fullskalig depression kunde en följd av händelser skapa en situation där Financial Products skulle tvingas betala. Och i så fall kunde man räkna med att också försäkringstagarna hade utplånats och därför inte kunde kassera in några försäkringsbelopp… (Det framgår inte om man verkligen tänkte så inom AIG, eller om det sista är skribenternas cyniska slutsats.)

Enligt artikelförfattarna i WP var det här som det avgörande felet begicks. Risken var inte så liten som man trodde och dessutom fick dessa produkter en snöbollseffekt (eller dominoeffekt, beroende på om man ser ur ett utomhus- eller inomhusperspektiv).
Ett av problemen är att dessa produkter är så ogenomskinliga, just ingen förstår hur de är uppbyggda, och kanske detta är en del av vitsen med dem.

”Inte ett enda av de investeringsinstrument som utvecklats efter 1970-talet gav vinst förra året”, medgav Varmas investeringschef Risto Murto när försäkringsbolagets resultat 2008 presenterades för ett par veckor sedan

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.