Samtidigt gör förslaget mej uppgiven eftersom det är ännu ett exempel på radioteaterns och tv-dramats svårigheter att vinna acceptans som självständiga konstformer. Dessutom hävdar jag att man inte kan adaptera teater till tv utan att i grunden förändra inte bara uttryck utan också innehåll. Tolkning, om man så vill.
Om man tänker sej televiseringen av en pjäs (det finns ett begrepp för det här: det kallas ”tappningar”) så stöter man på vissa grundproblem. Det första är: var ska man ställa kameran?
När man gör teater är man tvungen att tänka på att bilden, scenerierna ska fungera för det totala antal stolar det finns på åskådarläktaren. Det är ett himla laborerande med djup och bredd. Alla i publiken ser inte samma sak men scenerierna bör vara sådana att de fungerar överallt. När man gör film/tv finns det en vinkel, endast en, som väljs för att just den är den rätta för att berätta historien.
Det andra problemet är bildutsnittet. På teatern väljer publiken utsnitt, det blir närbild, halvbild, helbild, totalbild beroende på var man sitter. Inte att förglömma det mänskliga ögats möjlighet att fokusera på detaljer, som man medvetet eller omedvetet fäster sej vid. Genom kameran väljer man bildstorlek, och tro mej, det är en stor skillnad på hur ögat uppfattar en närbild jämfört med en helbild.
Det tredje problemet är klippet. För film/tv görs det valet för åskådaren och det handlar inte bara om byte av bildstorlek utan framförallt om rytmiseringen: var man väljer att vila i stunden och var man väljer att höja tempot.
Just här går skiljelinjen mellan teater och film och det har konsekvenser också för spelet. På teatern ska skådespelarna nå ut till den bortersta bänkraden. Det säger sej självt att det utspelet inte fungerar i en närbild.
Sen allt det övriga: ljussättningen som ska förändras för att den ska fungera i tv, ljudläggningen, behovet av förändringar i scenerier. Och till sist den kanske största skillnaden: den i situation – förgänglighet kontra evighet, kollektiv närvaro kontra enskildhet. En teaterföreställning får sin energi av publiknärvaron. Utan publik förlorar föreställningen sin glöd och intensitet.
Alla dessa förändringar och förskjutningar gör att en teaterföreställning, om den televiseras rakt av, oundvikligen är något annat än den var på scenen, utan att för den skull ha hittat en egen form, ett eget konstnärligt tilltal. Den blir ett mellanting, en hybrid, ett suddigt varken eller.
I teatervärlden finns en oskuldsfull syn på kameran som ett neutralt, registrerande instrument. Glöm det! Kameran är aldrig neutral. Den är i högsta grad ett aktivt, opererande och styrande verktyg.
Vill man ha den registrerande kameran är det enda sättet att göra det på samma sätt som man på teatern dokumenterar sina föreställningar: att ställa kameran på stativ längst bak i salongen, trycka på rec-knappen och låta bandet rulla, från början till slut. Jag tror att ingen föreställning överlever den behandlingen, helt enkelt för att det är en annan sak att själv sitta på sista raden på en föreställning än att ta del av den genom en tv-ruta. Det handlar om deltagande och närvarokänsla. Och än en gång: var man än ställer kameran gör man ett val, väljer ett perspektiv åt tittaren.
Ändå längtar jag personligen efter det som i min barndom kallades tv-teater. Jag tror att tv-teatern för många av oss som växte upp i avlägsna byar var inkörsporten till både dramatik och teater. Jag har skimrande barndomsminnen från tretimmarsuppsättningar i svartvitt, på barnovänliga tider. Tidpunkten var viktig: det som sändes sent på kvällen måste ju per definition vara rafflande, barnförbjudet och därför bra! Och ja, Den kaukasiska kritcirkeln uppfyllde verkligen alla de högt ställda förväntningar jag inte visste att jag hade.
Idag har det som en gång var tv-teater ersatts av de dagliga såporna, som bygger på upprepningstanken: att vi lär känna personerna och genom vanans makt förmås följa deras öden. Produktionstakten är snabb och industriell, både för dem som skriver och dem som spelar in. Det är klart att något nyskapande är svårt att åstadkomma på de premisserna. Inte för att det är meningen heller. Såporna är bulkproduktion, ett sätt att kostnadseffektivt fylla tablåer. Såpan är en trött och cementerad form och jag är övertygad om att det finns en publik som hungrar efter något annat: nya grepp, nytt innehåll. Det finns så mycket i världen att upptäcka, varför ska då tv:n, detta i grunden så demokratiska distributionsmedel, avstå från att visa det?
Jag talar inte för den gamla tv-teatern med sina fasta ensembler. Var tid har sina konstformer och tv-teatern stelnade också i sina uttryck. Nej, ge oss en ny tv-teater på ett nytt sätt! En tv-teater som utgår från berättelsen, spelet och som vågar vara fri och lekfull i sin form! En tv-teater som inte upprepar sej, utan nosar och söker sej fram. En tv-teater som är fräck och djärv i sin repertoar och som på det sättet också utmanar teaterfältets timida, defensiva inställning till ny dramatik. En tv-teater som visar sånt som publiken inte kan se nån annanstans.
Något förbryllande håller på att hända inom scenteatern, överallt. Tidigare var det vanligt med filmatiseringar av teaterpjäser. Nu är trenden den motsatta: succéfilmer som adapteras för scenen. Det säger kanske inte lika mycket om vilken av konstformerna som står i första ledet, som om teaterns kamp för att fylla salongerna. Samtidigt undrar jag: hur länge kan denna reproduktion fortsätta? Alltså: läs boken, se filmen, och sen ännu en sväng till teatern för att se samma berättelse i omstöpt form. Finns det en brist på berättelser i världen? Nej, det gör det inte. Det är bara det att en berättelse idag på förhand ska vara tillräckligt ”stor” i publik bemärkelse för att anses värd att gestalta.
Som efterspel till den tidigare nämnda teaterdiskussionen hamnade jag i en vild debatt om adaptioner: nu talades det om problemen att överföra succéromaner till film – lika väl kunde det handla om att överföra succéromaner till scenen. Alltid när det blir tal om adaptioner tänker jag på vad vår walesiske manuslärare under min filmskoletid brukade säga: ”Don’t do it”. Lyssnade jag på honom? Förstås inte. Jag skaffade mej egna adaptionsrispor vid filmatiseringen av en Moravia-novell, där jag vid klippbordet högst konkret lärde mej skillnaden mellan litteratur och film, hur litteraturen rör sej liksom inifrån utåt medan filmens känslorörelse går utifrån in.
Nu säger jag inte att man inte ska filmatisera litteratur; filmvärlden vore bra mycket fattigare i så fall och många filmer på litterär grund överträffar sina förlagor. Vad jag menar är att all litteratur inte låter sej filmatiseras. En boks framgång är inte kompatibel med dess adaptionsmöjligheter. Och framförallt: filmen måste vara något annat än boken, därför att dess uttrycksmedel är så annorlunda. De misslyckade filmatiseringarna är de som möjliggör jämförelse.
Så: låt konstformerna leva sina liv sida vid sida. Flirta med varandra, låna och korsbefrukta, javisst. Men utan den trista, tomma reproduktionen som kramar ur den saftiga frukten till ett torrt skal.
Ulrika Bengts
1 kommentar
Utmärkt inlägg!
Vi är många som delar dessa tankar!