Benedictssons diaboliska undertext

Victoria Benedictsson och Axel Lundegårds vänskap byggde på ett nära litterärt samarbete, och resulterade bland annat i pjäsen Final som utspelar sig i maj, på 1910-talet. Årets uppsättning på Dramatens lilla scen bjuder på en del förändringar gjorda av Emma Gabrielsson och regissören Hilda Hellwig.

Victoria Benedictsson lät publicera sig under pseudonymen Ernst Ahlgren, och då hon tragiskt nog 1888 tar livet av sig testamenteras alla verk till kamraten Axel. Han ska sedan ge ut flera av hennes alster, starkt redigerade av honom själv, men det är hon som har kallats ”Åttiotalets genius”.

När vi nu tittar in hos paret Bruhn är det nyårsafton och 1950-tal. Damerna liknar nätta gräddbakelser och de smokingklädda männen beter sig som James Bondar. Och bakom den sorglösa tillvaron skymtar ett triangeldrama – minst.

Det handlar om pengar och kärlek, yta och djup. På det hela taget är det ganska amerikanskt, och jag ser ett visst släktskap mellan Betty Bruhn och en av huvudkaraktärerna i den hyllade teveserien Mad Men. Hon råkar också lystra till namnet Betty – Betty Draper. Båda är de olidligt vackra och gifta med notoriskt otrogna män.

Första akten, med sina flyktiga romanser är filmisk, och försvinner i ett huj.

Elin Klingas porträtt av Betty Bruhn karaktäriseras av ett skickligt, lidelsefullt minspel – njutbart att betrakta. Torkel Pettersson och Jonas Malmsjö är de två vidrigt självgoda karaktärerna Hugo Bruhn och Karl Rönne. Skådespelerskan Alexandra Rapaport är sminkad till oigenkännlighet, och ingår i en fnissig skvallertrio. Och från Teaterhögskolan i Helsingfors kommer det timida hembiträdet, som spelas av Sophia Karlsson. Alla är hemskt stiliga. Färgskalan är sober, och frukostbordet dukat i klassiskt 50-talsporslin.

Djupet då? Eskapismen är förstås tragisk. Och ungdomen är vacker, men inte evig. Tingen är förgängliga. Det här gestaltar dialogen bra. Replikerna är vitsiga, undertexten diabolisk. När allt helt tydligt går åt helvete säger medicinaren Karl Rönne åt paret Bruhn: ”Polisen är redan tillkallad, nu går jag och hämtar er konjak.”

Flaskorna som under dramats gång korkas upp i rask takt fungerar på sätt och vis som ventiler. Rösterna blir alltmer desperata, snart briserar champagnebubblan.
Lämnar salongen en aning tom, men upprymd.


Dramaten: Final. Text: Victoria Benedictsson och Axel Lundegård. Regi: Hilda Hellwig. Scenografi: Jan Lundberg. Kostym: Ann-Margret Fyregård. Ljus: Hans-Åke Sjöquist. I rollerna: Torkel Petersson, Elin Klinga, Rebecka Hemse, Jonas Malmsjö, Erik Ehn, Peter Engman, Pierre Wilkner, Julia Dufvenius, Alexandra Rapaport, Malin Arvidsson, Sophia Karlsson, Michael Mansson.

Lorna Bartram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *