I maj 1989 avslöjades tidernas största danska bankrånarliga när polisen i en lägenhet på Blekingegade 2 i Köpenhamn hittade diverse vapen: pistoler, automatvapen, raketer, granater och ammunition. Vidare var lägenheten full med radioutrustning, uniformer, peruker, verktyg, falska pass och körkort och inte minst detaljerade planer för diverse rån, kidnappningar etc. Här fanns allt man behöver för att vara terrorist.I över 15 år hade en liten grupp danskar på den yttersta vänstern genom väpnade rån och svindel skaffat åtskilliga miljoner till den palestinensiska organisationen PFLP (Popular Front for Libration of Palestine) som stod för några av 1970-talets mest uppseendeväckande flygkapningar.

Efter polisens fynd i lägenheten blev en lång rad brutala rån i ett slag uppklarade och den danska terroristgruppen fick sitt namn; Blekingegadebanden, Blekingegadeligan. Medlemmarna visade sig vara en grupp vänsterorienterade män, ett gäng välutbildade familjefäder med fasta jobb och på ytan en totalt normal dansk tillvaro.

Frågorna var fler än svaren. Gruppens medlemmar erkände bara just så mycket som polisen kunde bevisa. Den stora frågan om vem som sköt en ung polisman vid rånet av Købmagergades postkontor i november 1988 fick inget svar. 1991 föll domarna och sju av medlemmarna dömdes till upp till tio års fängelse. 1995 frigavs de sista efter sex år som mönsterfångar.

Tolkningsrätten

Efter domen blev det tyst om Blekingegadeligan, tills journalisten Peter Øvig Knudsen 2007 utgav den första av två böcker om gruppen. Sedan dess har debatten i Danmark gått het, böckerna har sålt i över 300 000 exemplar och flera andra böcker om gruppen har också utkommit. Den 18 mars i år kulminerade uppståndelsen då Anders Riis-Hansens dokumentärfilm Blekingegadebanden visades för pressen och Bo Weymann, en av Blekingegadeligans medlemmar, steg fram och berättade sin historia och ångrade sina gärningar.

Tre andra av de dömda, Bos storebror Jan Weimann (Bo ändrade sitt namn efter avslöjandet) samt Niels Jørgensen och Torkil Lauesen försöker däremot i ett långt inlägg ”Det handler om politik” i tidskriften Social Kritik (februari 2009) visa, att Blekingegadeligan inte var terrorister utan politiska kriminella, en slags Robin Hoods som stal från de rika och gav till de fattiga. De relativiserar sina handlingar och hävdar att målen ibland kan helga medlen. De avslutar artikeln med uppmaningen ”Kampen går vidare”.

Det är framför allt en kamp om tolkningsrätten till sjuttio- och åttiotalets politiska radikalisering – och den kampen fortsätter: ytterligare en teveserie och en fiktionsfilm om Blekingegadeligan är ännu på väg.

Teorin om snyltarstaten

Historien om Blekingegadedeligan börjar på 1960-talet med kommunisten Gotfred Appel som stegvis blev mer och mer intresserad av kinesisk politik och kritisk mot sitt Moskvatrogna parti, Danmarks Kommunistiska Parti (DKP). Han grundade Kommunstisk Arbejderkreds (KAK) och blev exkluderad ur DKP. Omkring sig samlade han en grupp unga vänsteraktivister som engagerade sig i motståndet mot Vietnamkriget.

I slutet av 1960-talet utvecklade Gotfred Appel snyltarstatsteorin som lade den ideologiska grunden för gruppens utveckling till terrorister. Snyltarstatsteorin är en politisk teori som bygger på grundtesen att världsrevolutionen endast kan komma från u-länderna eftersom arbetarklassen i Danmark och andra industrialiserade länder är korrumperade. Arbetarklassen i väst lever i materiellt välstånd tack vare utsugningen av arbetskraft och naturresurser  från u-länderna och kan därför inte mobiliseras till en revolution. Krafterna ska därför koncentreras på att stöda de revolutionära upprorsrörelserna i u-länderna.

Gotfred Appel och KAK såg sig om efter lämpliga organisationer att samarbeta med – och etablerade en kontakt med den nystartade palestinska kamporganisationen PFLP i slutet av 1960-talet. Ett par KAK-aktivister skickades till PFLP:s träningsläger i Jordanien 1969. Sommaren 1970 deltog KAK-aktivister, RAF-medlemmar och terroristen Carlos (också kallad Sjakalen) i samma träningsläger i Jordanien.

Hemma i Danmark stod KAK-aktivisterna för attentatet mot kongressutrymmena strax före Världsbankens möte i Köpenhamn i september 1970 och de militanta demonstrationerna mot Världsbanken under själva mötet.

Resultatet av snyltarstatsteorin blev också att KAK under 1970-talet blev allt mindre öppet agiterande. Istället koncentrerade sig aktivisterna på att stöda antiimperialistiska organisationer runt om i världen. År 1972 grundades organisationen Tøj til Afrika som under många år var den legala delen av KAK:s verksamhet och genom åren samlade man in tonvis med använda kläder som skickades till Afrika.

Øvig Knudsen visar i sin bok att gruppen under 1970-talet stod för flera inbrott och stölder av vapen från militära vapenlager, och rån mot penningtransporter och postkontor som aldrig har klarats upp. Hans framställning av händelseförloppet är spännande läsning – och skulle säkert anses allt för otroligt och överdrivet om det var ren fiktion.

I slutet av 1970-talet splittras KAK på grund av interna strider. Kvinnorna i KAK är trötta på manschauvinismen i partiet och många av de unga aktivisterna är trötta på Gotfred Appels diktatoriska ledarstil.

Efter splittringen är det en liten kärntrupp av unga – manliga – aktivister som arbetar vidare under namnet KA, Kommunistisk Arbejdsgruppe som behåller den täta kontakten med PFLP.

Allt våldsammare Rån

Men PET – Politiets Efterretningstjeneste – den danska säkerhetspolisen är gruppen på spåren och känner till kontakterna till PFLP, bland annat genom att de avlyssnat PFLP:s lägenhet i Köpenhamn. Ett par medlemmar av KA tvingas gå under jorden.

Att säkerhetspolisen är dem på spåren får på inget vis gruppen att minska på aktiviteterna, snarare tvärtom. De professionaliserar sin organisation. De skaffar sig falska identitetspapper,  hemliga lägenheter och postfack, och lever på ytan helt normala liv.

Trots att de flera gånger är nära att åka fast klarar gruppen sig varje gång, eftersom polisen saknar bevis. Gruppens aktiviteter blir allt våldsammare – i takt med att händelserna i Mellanöstern kulminerar med massakern i Sabra och Shatila i Beirut 1982.

KA-gruppen utarbetar ”Z-files”, en noggrann kartläggning av alla judiska och israeliska ekonomiska och politiska aktiviteter och intressen i Danmark. I filerna kartläggs också misstänkta Mossad-spioner i Danmark.

1983 rånar gruppen en penningtransport på 8,3 miljoner danska kronor vid en bank i Lyngby norr om Köpenhamn. Tre veckor senare anhålls två palestinier med sex miljoner danska kronor i Paris. Polisen i Lyngby är säkra på att pengarna kommer från rånet – men 1984 avslutar Justitieministeriet undersökningen utan besked om pengarna i Paris.

Aktivisterna arbetar vidare med att förse PFLP med vapen och pengar. År 1985 rånar guppen igen en penningtransport vid ett postkontor, denna gång i Herlev. Rånarna är utklädda, den ena låtsas vara rullstolsbunden. De slår brutalt ner två posttjänstemän och försvinner från platsen med 1,5 miljoner kronor i kontanter och 68 miljoner kronor i checker. Året därpå blir en av gruppens medlemmar arresterad vid en bilstöld. Trots att han grips på bar gärning med professionell utrustning får händelsen inga följder. Senare samma år genomför gruppen ett rån i varuhuset Daells mitt i Köpenhamn och lyckas få tag på julomsättningen på 5,5 miljoner kronor.

Købmagergade

Fransk polis hittar 1986 också ett lager med vapen, stulna från ett vapenlager i Flen i Sverige, nedgrävda i Fontainebleauskogen. Vapnen var avsedda för PFLP och stals vid ett aldrig uppklarat inbrott 1982.

I november 1988 genomför gruppen sin sista stora kupp – rånet mot Købmagergades postkontor. Trots omfattande förberedelser går det på tok då en polisbil av en slump befinner sig i närheten när larmet går. En 22-årig polis skjuts till döds av rånarna som flyr med ett byte på 13 miljoner kronor.

Men efter mordet sätter polisen in alla sina resurser på att fånga förbrytarna. Misstankarna riktas mot KA-gruppen. I april arresteras fem medlemmar och deras hem rannsakas. Polisen hittar kopior av samma nycklar hos alla fyra – nycklar till vilka lås?

Dagar och veckor går och snart måste medlemmarna släppas i brist på bevis. Då sker en bilolycka som avslöjar en för polisen okänd medlem av gruppen – och en adress: Blekingegade 2.

Øvig Knudsen har fått tillgång till polisens arkiv i Blekingegadefallet. Men under researcharbetet lyckas han också få kontakt med en av medlemmarna av den inre kärnan i gruppen. I boken kallas han ”Stemmen” (Rösten) och det är naturligtvis ett stort scoop för Øvig Knudsen.

”Stemmen” i Øvig Knudsens böcker visar sig i mars 2009 tillhöra Bo Weymann. Han träder fram i Anders Riis-Hansens film Blekingegadebanden och talar om sin tid i gruppen, om hur hans känsla för rätt och fel långsamt avtrubbades, hur dubbellivet blev en del av hans identitet, hur omöjligt det var att koppla av och om hur svårt det är för honom att leva med kunskapen om vad han har gjort. Weymann lämnade gruppen före kuppen mot Købmagergade postkontor.

Weymann ångrar sina brott men säger sig inte veta vem som sköt polisen – han var ju inte med. Hans äldre bror Jan Weimann ångrar däremot ingenting, men beklagar att polisen blev skjuten. I tidskriften Social Kritik debatterar han, Niels Jørgensen och Torkil Lauesen mot Øvig Knudsens bok och försöker genom politisk analys visa att snyltarstatsteorin fortfarande håller och legitimerar deras politiska projekt.

Trots alla böcker, artiklar och filmer återstår fortfarande en lång rad ouppklarade frågor. Den främsta är förstås vem som sköt den unga polisen vid rånet i Købmagergade 1988 – allt tyder på att det antingen var Jan Weimann eller Jørgensen. Jørgensen dog dock 2008.

Mer intressant är frågan om varför alla de spår och misstankar polisen och PET genom åren hade aldrig samlades och undersöktes mer grundligt. Øvig Knudsens teori är att PET och kriminalpolisen hade ett så dåligt samarbete att en effektiv utväxling av information inte var möjlig – men polisen har inte haft stor lust att delta i denna diskussion.

En tredje fråga är varför arbetet med att klara upp det brutala rånet i Lyngby 1983 stoppades av Justitieministeriet. Enligt Øvig Knudsen är det resultatet av ett politiskt beslut. Man ansåg att det inte var i Danmarks intresse att genomföra en rättegång mot palestinska terrorister i en dansk domstol. Säkerhetsrisken ansågs för stor – även om priset var ett olöst rånfall.

Revolutionsromantik

När Øvig Knudsens böcker fick debatten om Blekingegadeligan att blossa upp 2007 återuppstod också en häftig diskussion i tidningen Informations spalter. Journalisten Lars Willemoes skrev på 80-talet en hårt kritiserad artikel om Blekingegadeligans historia och fick därefter inte längre skriva om rättegången. Han lämnade tidningen i vrede. 19 år senare anklagar han Information för censur, för att ha romantiserat terrorismen, för att ha försökt skydda vänstern från den skugga som Blekingegadeligan kastade, istället för att erkänna att den militanta våldsromantiken  var en del av den politiska vänstern på 1970- och 1980-talet. Informations försvarare pekar på osakliga och odokumenterade påstående i artikeln och Villemoes egen historia som medlem av den yttersta vänstern och aktiv i Tøj til Afrika.

Debatten visar, om inte annat, hur radikalt tidsandan ändrats under de år som förflutit och hur 9/11 har ändrat synen på terrorism. I Guantanamo-tidsåldern verkar sex års fängelse för 15–20 års terrorverksamhet som ett milt straff. I dag känns Weimanns, Jørgensens och Lauesens artikel ”Det handler om politik” som ett eko från gamla dagar, med en föråldrad argumentation – men för 20 år sedan hade artikelns premiss säkert accepterats i högre grad. Och premissen är att vissa människor är bättre än andra och att om de bättre människorna handlar i en högre saks tjänst har de rättigheter som andra inte har. Diskussionen om skillnaden mellan idealism och fanatism är fortfarande högaktuell, men aktörerna är i dag andra än på 1970- och 1980-talet.

---

Peter Øvig Knudsen: Blekingegadeligan, Band 1. ”Den danska cellen”. Översättare: Margareta Norlin. Kartago, 2009.

Peter Øvig Knudsen: Blekingebanden, Bind 2. ”Den hårde kerne”. Gyldendal, 2007.