Så börjar en ny valrörelse inför valet till EU-parlamentet så smått. Förhoppningsfulla kandidater som vill till Bryssel och Strasbourg slipar på utspel, hemsidor och debattinlägg som allt för få kommer att bry sig om. Samtidigt avslutar de som ska avgå sitt arbete och börjar städa ur sina kontor.
Med valet i juni avslutar en av Finlands verkliga veteraner inom EU-politiken, Esko Seppänen, sin tid i EU-parlamentet. Under drygt tio år var Esko min kollega, bänkgranne och arbetskamrat i Europaunionens parlament.
Ryktet om Esko nådde oss innan han blev vald. Olika finska politiker, både från Vänsterförbundet och från andra partier, lät oss förstå att han nog skulle bli invald. De liksom varnade oss. ”Den där Esko är en besvärlig jävel” var mer eller mindre det uttalade budskapet. Ledande Vänsterförbundare var ovanligt tydliga och rättframma i sina omdömen om den förskräcklige Seppänen. Vi i den övriga nordiska vänstern började undra vad som väntade oss. Var det en oansvarig och bångstyrig individualist som var omöjlig att samarbeta med som skulle drabba oss?
Men han är också en populär jävel. Alla insåg att han skulle bli vald på sin plattform av vänsterpolitik, oberoende och konsekvent EU-kritik. Ingen motsträvig partiledning kunde hindra det. Esko seglade in i EU-parlamentet med betryggande röstetal i tre val på raken.
Att begripa finsk politik är inte så enkelt för en svensk. Politiken i våra grannländer är mer olika än vad man först kan tro. Dessutom är åsikter om finsk politik från svenskar sällan uppskattade på andra sidan Östersjön. Nog har jag förstått att Esko var en obekväm böld i baken på åtminstone två partiledningar i Vänsterförbundet. Rädd för att säga vad han tycker har Esko aldrig varit. Men jag lämnar de konflikterna där, som svensk är det nog bäst.
Min bild efter att ha samarbetat nära med Esko i drygt tio år är en helt annan. Maken till kompetent, vänlig och samarbetsvillig kollega har jag knappt haft i mitt liv. Esko är alltid villig att lyssna och diskutera. Ibland röstade vi olika, men i den nordiska vänstern sökte vi alltid först den gemensamma nämnaren. Den nordiska vänstern, NGL, var vår lilla familj, egentligen vårt gemensamma parti i den stora unionen. Vi delade på arbetet och lärde oss att helt lita på varandra. Esko bidrog med hårt arbete, eftertanke, värme och en stor portion humor, det kan behövas i Bryssel. Vi hade platserna bredvid varandra i plenisalen. Jag tjuvläste hans Herald Tribune under långa sega voteringar. När högtidstalen blev för långrandiga och patetiska behövde vi bara byta en blick för att veta var vi hade varandra.
Jag undrar om man i Vänsterförbundet inser vilken slitvarg Esko har varit för sitt parti. Ofta lyste flitens lampa på Eskos kontor när jag låste mitt för att gå hem sent på kvällen. Han satt böjd över datorn, ett nytt manus eller ett kompendium med möteshandlingar, alltid hårt arbetande, alltid produktiv. I vänstergruppen och i parlamentet är Esko respekterad av både anhängare och motståndare. Han är någon som säger vad han tycker, om han gör en uppgörelse så blir den genomförd. Många gånger har jag sett kristdemokrater och socialister komma över till Eskos plats i plenisalen för att förhandla om en kompromiss eller ett ändringsförslag. Han har haft stort inflytande i den praktiska politikens hantverk. Pragmatisk och radikal på samma gång, precis så som jag tycker att en bra vänsterpolitiker ska vara. Lika lojal mot sina vänner som besvärlig för sina politiska motståndare.
Jonas Sjöstedt
