När statsminister Matti Vanhanen i skidspåret i Lappland fick sin berömda ingivelse om att pensionsåldern måste höjas för att vi ska klara framtidens utmaningar, stötte han på ett starkare motstånd än han kunnat föreställa sig.

Facket satte hårt mot hårt: pensionssystemet är en del av arbetsmarknadens ramvillkor som regeringen inte ensidigt kan ändra på. Men den häftiga reaktionen på Vanhanens utspel visar också att väldigt många helt enkelt inte vill stanna i arbetslivet längre än nu. Arbetet har blivit intensivare och stressen har ökat. Tidigare var det framför allt det privata näringslivet som rationaliserade för att klara sig i den allt starkare globala konkurrensen, man producerade allt mera med allt färre anställda, men under 90-talet började speciellt finansministeriet driva på en motsvarande rationalisering också inom den offentliga sektorn.

Men nu räcker det inte med att man vill utnyttja arbetskraften effektivare, nu vill man också utnyttja den under en längre tid. Också här är finansministeriet pådrivande. Ministeriet skulle vara förtjänt av en ordentlig genomlysning för sitt bidrag till ”arbetslivsförsämrandets korta historia”. Men inte heller Juha Siltala nämner i sin bok med detta namn ministeriet annat än i två meningar. Mer har det förtjänt.

Siltalas Työelämän huonontamisen lyhyt historia (2004/2007) dokumenterar i alla fall så övertygande detta försämrande (han använder alltså ordet i aktiv form, det är inte något som sker, utan något som någon gör) att motståndet mot en förlängning av arbetsåren inte borde ha kommit som en överraskning.

En klassfråga?

Att det ändå verkar ha gjort det kan delvis bero på att avståndet mellan beslutsfattarna och dem som berörs av besluten vuxit. På toppen är arbetet omväxlande och det ger inflytande, det skiljer sig från alla ”vanliga” jobb, som dessutom skiljer sig från varandra, det ger föga insikt i hur andra mänskor upplever sina arbeten. Kanske det är därför som man tar till piskan hellre än till moroten – man vet inte ens vad som kunde fungera som morot och locka till en förlängning av arbetslivet.

Men i och för sig tycks det ju också bland de styrande finnas en rätt allmän lust att gå på pension tidigt.     Stora Ensos chef Jukka Härmälä gick på pension redan när han fyllde 60 och klarar sig säkert bra på de 57 000 euro i månaden som han nu får. Fortumchefen Mikael Lilius får nöja sig  med ca 40 000 när han fyller 60 i slutet av året och går på pension. För dem som får slita flera år för att få ihop sådana summor är det säkert en gåta hur man kan göra av med dessa pengar.

Men toppsummorna tycks bekräfta krisbankschefernas förklaringar de senaste månaderna om att finanslejonen måste få enorma summor för att stanna på sina arbetsplatser i City och på Wall Street, annars sticker de.

Åtgärder mot mobbning

Men nu gäller det oss vanliga dödliga som man inte behöver muta på samma sätt. Medan statsministern och finansministern viftar med käppen har arbetsminister Tarja Cronberg sökt finna lämpliga morötter för att locka oss att arbeta längre. Förra veckan presenterade hon Manifestet för gott arbete som sammanställts av tankesmedjan Demos på basis bl.a. av synpunkter man fått in av bloggare.

Arbetssättet har alltså varit så långt från ett kommitté- eller arbetsgruppsarbete man kan komma     och resultatet skiljer sig också från ett kommittébetänkande. Man kan på www.sukupolvifoorumi.fi läsa basmaterialet, ett hundratal inlägg. Några är närmast absurda, som det där Kari Uoti, dömd för omfattande ekonomisk brottslighet, förklarar att det är galenskap att älska sitt jobb och deklarerar att alla borde klara sig utan skyddsnät tills de fyller 70 – då ska de få pension.

Isabella Aalto från en yngre generation förklarar i ett ursinnigt, välskrivet inlägg varför hon hellre går arbetslös än har jobb: stressen till följd av att personalen skurits ner längre än det mänskligt sett går, lönen som inte är just högre än arbetslöshetsersättningen och atmosfären på arbetsplatserna som präglas av mobbning.

I tankesmedjan har man speciellt tagit fasta på mobbningen (som tas upp också i några andra blogginlägg). Visserligen föll Finland förra året från första ned till andra plats på listan över de länder i Europa där det psykiska våldet på arbetsplatserna är värst (Polen tog över ledarpositionen). Men läget är illa nog och tre av de tio åtgärdsförslagen i manifestet riktar sig mot mobbning: en kampanj med temat ”Underkasta dig inte”, ett program för att göra slut på mobbningen på kommunala arbetsplatser och en databas för mobbningsfall på olika arbetsplatser som gör det möjligt att vidta förebyggande åtgärder på sådana typer av arbetsplatser som befinner sig i riskzonen.

Tre andra punkter handlar om sociala företag: kriterier för dem utarbetas, deras revir utvidgas från att enbart tjäna sysselsättningen till att generera social välfärd i allmänhet och finansieringen av dem underlättas. Det handlar då om företag som inte ska gå med vinst, utan har andra mål. Något mera om social företagsamhet ingår dock inte i manifestet.

Vidare föreslås att man på varje arbetsplats årligen gör upp ett personal- och miljöbokslut, att man informerar om möjligheterna till flexibel arbetstid, att 50 goda chefer eller förmän premieras varje år och att ministeriet årligen ger ut en översikt om Det goda arbetet med förord av ministern.

Maktfrågan har begravts

Särskilt revolutionärt är detta manifest ju inte. För 20-30 år sedan ville man lösa arbetslivets problem genom att ge de anställda mer inflytande, men i dag är det knappast många som ens minns ordet företagsdemokrati, och samarbetsförhandlingarna i företagen förknippas numera automatiskt med uppsägningar, som om det inte skulle finnas annat att diskutera gemensamt på arbetsplatserna.

Aleksi Neuvonen från Demos förklarar att relationen till arbetet förr formades genom massor och klasser. Nu har man radikalt gått in för en annan synvinkel och kopplat individerna på ett nytt sätt till det gemensamma, alltså inte genom massorna. Det gäller arbetsformen för manifestarbetet, men frågan är om den metoden också kan ge inflytande.

Numera har marknadsekonomin förankrats så i ryggmärgen på oss att Kauppalehtis reporter vid informationstillfället betvivlar att manifestets förslag kan tillämpas på börsbolagen  som kvartalsvis är skyldiga att rapportera om allt som påverkar deras vinstutsikter och som inte kan göra något som minskar vinsten. Arbetsminister Tarja Cronberg försäkrar att det nog också är i börsbolagens intresse att deras anställda trivs på arbetsplatsen, är kreativa och stannar kvar längre. Så är det naturligtvis, men att frågan överhuvudtaget ställs visar hur man på sina håll numera ser börsreglerna som Finlands grundlag.

En generationsfråga

Trivseln i arbetslivet har i allt högre grad blivit en generationsfråga. Medan det för många äldre varit ideal att kunna jobba på samma arbetsplats hela livet är unga sällan intresserade av det, och har inte heller möjligheter till det i denna snuttjobbens tid. För unga är fritiden ofta viktigare än arbetet. Det kan innebära att viljan att anpassa sig till arbetsplatsens kultur är mindre.

När arbetsminister Cronberg följande dag presenterade arbetsmanifestet vid FFC:s arbetslivsseminarium fick hon vända sig till en äldre publik. Seminariet hade inte ordnats för manifestets skull och det kommenterades ganska lite. Cronberg tog upp det arbete med den av EU rekommenderade danska flexicurity-modellen för arbetsmarknaden som nu pågått i ett och ett halvt år i Finland. Modellen innebär att det görs lättare för arbetsgivarna att avskeda folk, samtidigt som det görs lättare för mänskor att vara arbetslösa (genom hög ersättning) och lättare att få nytt jobb (genom effektiverad arbetsförmedling). På finska kallas modellen joustoturva (vilket många minns som namnet på modern försäkringstyp som Kansa introducerade inte långt innan bolaget, ”Folket”, gick i konkurs). Cronberg konstaterade att modellen i sin EU-tappning drar lite väl mycket åt arbetsgivarhållet, men att man i Finland försöker justera det. Målet är att man snabbt ska kunna växla från arbete till arbete, att man lätt ska kunna komma in i arbetslivet utifrån och återvända till det efter en  paus samt att arbetslivets kvalitet ska höjas. Det finns redan tillräckliga forskningsresultat om arbetets kvalitet, nu gäller det att genomföra experiment och vidta praktiska åtgärder.

Forskaralarm

Forskningsledaren Anu Järvensivu vid forskningscentret för arbetslivet i Tammerfors berättade att arbetslivsbarometern sedan år 2001 uppvisat en alarmerande hög grad av misstro beträffande spelreglerna i arbetslivet. De är svårare att uppfatta och i den mån  de anställda uppfattar dem upplevs de ofta som orättvisa.

Det blir allt mindre tid för det egentliga arbetet, i stället ska man rapportera åt olika håll, klara av tekniska problem o.s.v. Det har också blivit allt svårare att själv bestämma över det egna arbetet, det känns som om globaliseringen skulle sätta allt stramare ramar.

Globaliseringen spelar in också på ett annat sätt. Järvensivu återgav två citat från en stor undersökning om rekryteringsproblem som hon varit med om att göra för arbetsministeriet. En arbetsgivare i transportbranschen beklagade att arbetet inte längre uppfattas som så viktigt som på 80-talet när han var ung. Då var det den centrala delen av livet. För dagens ungdom kommer det på femte eller sjätte plats – man arbetar ett halvår för att kunna åka till Indien och leva livet nästa halvår. En arbetsgivare inom hälsovården berättade om specialsjukskötare som gör inhopparturer för hög lön (eftersom det är svårt att  besätta alla tjänster kan inhopparna pressa upp lönerna) och sedan åker iväg till Goa på tre månader. Om det verkliga livet finns i Indien är arbetet hemma inte längre ett kall.

Detta skapar problem inte bara för arbetsgivarna, utan också för äldre kolleger (40+). De anpassar sig på olika sätt, en del gör det de uppfattar som viktigt och bara låtsas göra det de uppfattar som onödigt, andra byter arbetsplats och vissa går i terapi eller offrar hälsan. Andra vägrar att acceptera de nya spelreglerna, de drar sig tillbaka till familjelivet eller börjar odla vitlök i ett torp på landet. Den generation som ärver det som de stora åldersklasserna skrapat ihop kan också få råd att välja andra värden än hårt arbete, effektivitet och pengar.

I detta läge är det enligt Järvensivu viktigt att öka arbetslivets lockelse genom morötter – att välja käppar leder bara till att spelet hårdnar. Det innebär t.ex. att arbetsgivarna borde konkurrera om att vara goda arbetsgivare. De borde också acceptera att de anställda försöker sitt bästa och inte utgå från att de försöker fuska när de kommer åt. Problem på arbetsplatsen ska inte bortförklaras som vissa anställdas ”personliga problem”. Det ska i högre grad än nu vara tillåtet att använda det sunda förnuftet.

(En arbetsgivarrepresentant vid seminariet berättade att han frågat en finsk företagschef i Kina om den största skillnaden mellan arbetslivet där och hemma. Han svarade att när man ber en finsk arbetare att svarva till ett stycke så och så och så svarar han att det är riktigt bakvänt att göra på det sättet, bättre blir det om man gör så och så, och så blir det. Den kinesiska arbetaren gör däremot på pricken enligt direktiven, och resultatet blir sämre.)

Man borde enligt Järvensivu på varje arbetsplats nå fram till en delad uppfattning om vad det innebär att göra arbetet bra. Man borde också ge möjligheter att ta en paus från arbetslivet.

Järvensivu har varit med om att bygga upp kriterier för en god arbetsgivare. Hennes inlägg gav en väldigt mycket mera fasetterad bild av arbetslivets problem än manifestet, och arbets- och näringsministeriet borde antagligen i högre grad utgå från forskning som det själv finansierat och vars resultat det publicerat.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.