– Har du tid en stund?
– Vad gäller det?
– Sitter du framför en dator?
– (tystnad) Ja.
– Öppna Eniros sida …
– Vi skall inte köpa nånting.
– Jag visar bara en sak. Har du öppnat sidan?
– Nej. Vad gäller det?

Det gällde Eniros Gula sidor på nätet där kunder går in och …
– Vi behöver det inte. Vi säljer ingenting.
– Alla behöver marknadsföring.
– Nej tack, vi behöver det inte. Folk som vill ha kontakt med oss hittar oss via Google.
Hon gick på igen, fick mig att öppna deras hemsida och titta på en tabell som visade hur många som besökte deras sidor varje vecka. Jag sa nej.
– Vi vill inte vara med.
– Ni är redan med.
– Är vi det?Jag sökte på Labbet och hittade oss. Blev förvirrad. Hade jag beställt det här? När i så fall, för ett år sen, två, tre? Hon gick på. Vad som hände sen är lite dunkelt för mig, nämnde hon något pris? Jag tror inte det.

– Ni kan välja två sökord så att folk hittar er lättare.
– Det behöver vi inte. Nu hinner jag inte tala längre.

Sen föreslog hon två helt tokiga sökord och jag sa att de var fel och hon föreslog två nya ord och jag sa nej tack och hon frågade vad vi sysslar med och jag sa ”dramatik” och någonting till som jag inte minns och då blev jag kund. Jag var helt utmattad när samtalet en stund senare tog slut. Hon var mycket vänlig hela tiden, i motsatt till den elaka kvinnan i Eniros kundservice som jag senare kom att stifta bekantskap med. Men det visste jag inget om än och tiden gick. Så kom räkningen, 159 euro plus moms. Två veckors betalningstid. Diffust obehag, mycket annat att göra, lade den i ekonomimappen, dagarna gick. Sista betalningsdagen ringde jag och sa upp skräpet.

– Javisst, men det var två veckors uppsägningstid och den gick ut för fyra dagar sen, nu ska ni betala 40 procent av summan.
– Jag fick brevet för två veckor sen.

Inte en chans. Räkningen var daterad två veckor och fyra dagar tidigare. Ett veckoslut plus två vardagar. Ungefär så lång tid det tar för ett brev att komma fram.

– Jag har inte beställt servicen, ni har lagt in oss själva.
– Man hamnar där automatiskt om man är med i vår telefonkatalog, den tryckta. Det är gratis. Sökorden har ni beställt, det är de som kostar.
– 159 euro plus moms för två sökord!? Ta bort dem, jag ville ju inte ha dem, jag sa nej hela tiden, två klick på deleteknappen och så är de borta, det var ju er telefonförsäljare som prackade dem på mig.

Det var som att tala till en vägg. Servicekvinnan lät allt mera elak och segerviss ju argare jag blev.

– Tjänsten är inte uppsagd förrän ni accepterar att betala 40 procent, sa hon och väntade på min kapitulation.

Jag kände förnedringen komma krypande, höll på att bli riktigt arg, anade att jag aldrig skulle vinna fajten, att jag tappade energi, skulle sluta som rättshaverist, bli som hon, bli sjuk m.m.

– Varför lyssnar de inte på en när man säger nej tjugo gånger?

– Telefonförsäljare har också rätt att tjäna sitt levebröd och man kan komma med en vit lögn att man är upptagen och måste avsluta samtalet.
– Det gjorde jag.

– Nå då kan man slänga luren i örat på dem, sa hon i kundservicen med sin sötaste röst.

Fast sen ringer de ju igen. Men det sa hon inte.