”Söndagens parlamentsval i Moldavien väckte inte någon större uppmärksamhet i ’stora världen’”, skrev jag måndagen 6.4 när det förra numret bröts om. Men när numret kom ut ett par dagar senare stämde det inte längre.
I en kommentar i Foreign Policy i USA konstaterade Cristina Batog, som presenterade sig som en student som organiserat grupper för demokrati i Chisinau i början av 2000-talet, att hon i tiden stött rosornas revolution i Georgien 2003 och den orange revolutionen i Ukraina 2004, men att det inte behövdes någon motsvarande revolution i Moldavien, eftersom demokratin redan fått ett starkt fotfäste i det nationella psyket. Därför ville hon inte stöda dagens unga revolutionärer, hur sympatiska deras målsättningar än kunde vara, eftersom de gick emot folkviljan. Att denna på nytt stödde kommunisterna förklarade hon med att de borgerliga partierna, när de var vid makten i Moldavien 1991–2001, inte skötte sig särskilt bra, de åren präglades av ekonomiskt sammanbrott, inbördeskrig och massiv korruption.
”Ironiskt nog är det de västinriktade urbana eliterna och ungdomsaktivisterna som måste lära sig att acceptera att fria val avgör Moldaviens politiska framtid, oberoende av om de stöder segrarna eller inte.”
Att konflikten mellan unga och gamla blivit så laddad i Moldavien kan bero på att mellangenerationen till stor del saknas – de som är i arbetsför ålder arbetar till stor del utomlands, i EU eller i Ryssland. En fjärdedel av Moldaviens BNP består av penningtransaktioner från dem till familjemedlemmar hemma. En stor del av Moldaviens barn fostras av mor- eller farföräldrar. Kvar i landet finns dels pensionärer och jordbrukare, dels studenter, och grupperna förstår inte särskilt väl. Det betyder att konflikten i Moldavien blir långvarig.
Peter Lodenius