Söndagens parlamentsval i Moldavien väckte inte någon större uppmärksamhet i ”stora världen”. Men Moldavien må vara Europas fattigaste land, ändå har det en speciell roll i dragkampen mellan Europa och Ryssland. Gränsen mellan de båda blocken löper genom landet, längs floden Dnjestr, och i Transnistrien, den del av landet som valt att tillhöra öst förrättades inget val. Transnistrien har de facto aldrig tillhört det självständiga Moldavien, men ses av hela omvärlden som en del av detta land.

I valet fick kommunisterna 49,9 procent av rösterna och majoritet i parlamentet. De representerar de äldre, de fattigare, de rysktalande, landsbygdens folk. De tre borgerliga partier som också kom in i parlamentet får sina röster framför allt från yngre stadsbor. De vill ha ett närmare samarbete med Rumänien, som Moldavien delar historia och språk med, och det finns i deras led sådana som gärna skulle se en anslutning till Rumänien. Kommunisterna vill gå med i EU, men också bevara goda relationer till Ryssland.

Ryssar i förskingringen

När Sovjetunionen upplöstes år 1991 och Ryssland drog sig tillbaka till sina så att säga naturliga gränser blev det här och där kvar öar av rysk befolkning som haft svårt att finna sin nya plats. Till stor del handlade det om  militär personal som efter andra världskriget sänts ut för att tjäna vid de nya gränserna eller om tjänstemän som kommit från Moskva för att se till att förvaltningen omvandlades på rätt sätt. Till områden utan industriell tradition värvades ryska arbetare.

Under sovjettiden var den rysktalande befolkningens ställning tryggad, ibland privilegierad. Efter Sovjetunionens upplösning blev allt annorlunda, i länder som Estland och Lettland uppstod en konfrontation mellan majoritetsbefolkningen och ryssarna, i Vitryssland har den ryska kulturen fortfarande dominerat. I gränsområden som Narvatrakten och östra Ukraina har kontakterna över gränserna fortsatt livliga.
Men från Transnistrien i östra Moldavien är det hundratals kilometer till Ryssland. Ändå vänder man ryggen till det rumänsktdominerade Moldavien och vill bli en del av Ryssland. Ukraina, som ligger häremellan, har man inget större intresse av.

Nytt Kaliningrad?

Transnistrien är en långsmal försvarslinje som Sovjetunionen upprättade på Dnjestrs östra strand, med vapen- och ammunitionsindustrier och stora vapenlager. En betydande sovjetisk arméstyrka var stationerad här. Med den i ryggen proklamerade ryska kretsar en egen republik år 1990, redan innan Moldavien förklarade sig självständigt 1991. Tidigare fabrikschef Igor Smirnov, född på Kamtjatka, har praktiskt taget ända från början fungerat som ledare för området. Ryssarna har utgjort den drivande kraften i Transnistrien, trots att de bara utgör en minoritet i området, 30 procent mot 32 procent moldaver och 29 procent ukrainare. Sammanlagt uppgår befolkningen till en dryg halvmiljon.

Under 90-talet blev Transnistrien beryktat som en vapenleverantör till olika krig i Afrika och Asien och vapenkungen Viktor Bout sades ha opererat delvis härifrån. Sedan skärptes den internationella kontrollen och också finländare deltar i EU:s bevakning av gränsen mellan Transnistrien och Ukraina. Numera lär det största problemet vara de enorma mängder av broilerben som importeras från USA, enligt pappren till Transnistrien, för att sedan exporteras vidare tullfritt till EU, Ukraina och Ryssland. Många ryska företag använder Transnistrien som en offshorebas.

Ryssland har på olika sätt stött Transnistrien, dock utan att ännu erkänna det. Utan det ekonomiska och diplomatiska stödet från Moskva skulle Transnistrien inte kunna existera. Förhandlingar har förts i åratal i olika konstellationer, utan resultat. Just innan valet i Moldavien kallade president Dmitrij Medvedev Moldaviens president Vladimir Voronin och Transnistriens Igor Smirnov till Moskva för  ”förhandlingar”. Smirnov avslöjade senare att han på förhand kommit överens med Medvedev på viktiga punkter, som att förhandlingarna i fortsättningen skulle föras på denna bas, med Moldavien och Transnistrien som jämbördiga parter och utan västlig inblandning, och att Ryssland skulle få formell rätt att hålla styrkor i Transnistrien.

Gazprom stöder Transnistrien

Smirnov förklarade att Medvedev var bättre för Transnistrien än Vladimir Putin och antydde att han stöder en utveckling av ”den ryska regionen Transnistrien” till en enhet av samma slag som Kaliningradområdet. Han meddelade också att Ryssland fördubblat sitt ekonomiska stöd för detta år till 200 miljoner dollar. Det är dock småpotatis jämfört med gasleveranserna från Gazprom, där Transnistriens samlade skuld uppgår till 1,8 miljarder dollar.

Smirnovs kommentarer blev för mycket för Voronin, som inställde det möte han skulle ha med Smirnov i Transnistriens huvudstad Tiraspol den 25 mars. Voronin hade hoppats på en uppgörelse med Moskvas hjälp som skulle kröna hans åtta år som president. Han kan inte återväljas, utan det nya parlamentet väljer en ny president, som i sin tur föreslår en ny premiärminister.