Ingenting gjordes, som bekant. Nu är vi mitt uppe i en världsomspännande recession som av många bedömare anses lika svår som depressionen i början av 1930-talet.
Liksom Paulus såg ljuset på vägen till Damaskus såg även jag ljuset – eller snarare det kommande mörkret – på vägen till Funbo den där söndagsförmiddagen försommaren 2006. Det berodde inte på att jag är synsk eller osedvanligt smart, jag är varkendera. Jag föreställer mig att jag helt enkelt saknade tro.
Jag har aldrig förmått komma till tro på det marknadsekonomiska evangelium som i mer än ett kvartssekel med stor salvelse har förkunnats på alla håll och kanter; frälsningen har kallats neoliberalism, Washingtonkonsensus och allt möjligt annat, och gav löfte om tillväxt i all evighet, amen. Alla dessa ekonomer, finansanalytiker, ekonomijournalister, ledarskribenter och valda politiker har stundom påmint mig om fondmäklare Petrus Anker i Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes från 1924. Fondmäklare Anker officierar likt en pastor inför sina trogna i girighetens tempel, och utlovar ett ekonomiskt himmelrike och ständigt fortsatt uppgång i Solidarfett och Västerviks sågblad. Allt fortare snurrar lyckohjulet; när kraschen nalkas är fondmäklare Anker den siste att se tecknen i skyn.
Precis som de flesta aldrig såg den annalkande kraschen år 2008.
Dagens kris innebär knappast slutet för kapitalismen. Likt gummibollen M. A. Numminen sjunger om på skivan Äkta finsk negerjazz på svenska kommer kapitalismen alltid tillbaka. Men recessionen har åtminstone fört det goda med sig att ett tidigare förbjudet ord har dammats av.
Det förbjunda ordet är förstås reglering.
Alldeles nyss var det omöjligt att tala om regleringar av marknaden i de marknadstroendes krets – ja, ingenstans överhuvudtaget. Nu dyker just det ordet upp på borgerliga ledarsidor, i ekonomijournalisternas kommentarer, jag har till och med hört det falla från bonusstinna direktörers läppar. Reglering. Marknaden behöver regleras för att fungera optimalt. Det säger USA:s president, EU:s
ledare, flera av gårdens hängivnaste nyliberaler. Plötsligt är staten inte längre kapitalismens svurna fiende, utan dess goda vän.
Kanske befinner sig samhällsdebatten i början av ett nytt paradigmskifte, liknande det som inträffade för 30 år sedan, när nyliberalismen med hjälp av en medveten strategi och uppbackad av pengar från näringslivet erövrade makten över diskursen. Det står pinsamt klart att den katastrofkapitalism vars grundteori en gång formulerades av Milton Friedman i Chicago-universitetets källare har passerat sitt bäst före-datum.
Vi ska förstås inte tro att vi kommer tillbaka till ett tänkande som var förhärskande före 1980-talets nyliberala revolt. Det som en gång rivits ner är svårt att återställa, nostalgi har ingenting att ge den som försöker se framåt.
Samma argument gäller förstås alla dem som till äventyrs inbillar sig att saker och ting ska återgå till det de var sommaren 2007. Statliga ingripanden och mer eller mindre hårdhänt reglering av marknaderna har förmodligen kommit för att stanna. Nyliberalismen har, om inte ännu gjort konkurs, så åtminstone hamnat på intellektuellt obestånd.
Recessionen erbjuder vänstern både möjligheter och utmaningar. Särskilt för socialdemokratin väntar, tror jag, en omprövningens tid.
De europeiska arbetarpartierna anammade under ledning av politiker som Tony Blair, Gerhard Schröder, Göran Persson och vår egen Paavo Lipponen väsentliga delar av det marknadsliberala evangeliet: det var ju sossar som verkställde betydande nedskärningar i välfärd och inom den offentliga sektorn.
För Perssons efterträdare Mona Sahlin, och för Jutta Urpilainen i Finland, är det livsviktigt att få igång den interna partidebatten om hur framtiden ska ordnas. Det är nödvändigt för socialdemokratin att göra slut med nyliberalismen och inse att den ”tredje vägen” har visat sig vara en återvändsgränd – liksom det råder ett akut behov för vänstern som helhet att försöka återvinna något självförtroende och börja försöka formulera visioner för en hållbar framtid.
Ja, jag vet att det är lättare sagt än gjort. Framtidsvisioner är ingenting som går att köpa på Ikea och montera ihop enligt bruksanvisningen. Men jag tror att det är bråttom, och det av två skäl.
För det första tål den stackars planet där vi alla lever inte hur mycket ekonomisk tillväxt som helst. Under de ungefär 50 000 år som arten Homo sapiens har funnits på denna planet har hon kunnat leva på avkastningen från jordens resurser; men för omkring 20 år sedan började vi på allvar tära på själva kapitalet, naturtillgångar som inte går att ersätta. Någon gång under de närmaste åren kommer oljeproduktionen i världen att kulminera, och därefter kommer glappet medan tillgång och efterfrågan kontinuerligt att växa. Klimatet har redan tagit rejält stryk. Vi har mindre än tio år på oss att vända utvecklingen och hindra att jordens medeltemperatur stiger mer än två grader.
För det andra utgör välfärdsnostalgin ett politiskt kapital för missnöjespolitik. Sannfinländare och sverigedemokrater står beredda att exploatera människors drömmar om ett svunnet välfärdssamhälle. EU-valet i sommar blir ett första test för missnöjespartierna i Finland och Sverige: kommer de att lyckas sälja sin välfärdsnostalgiska illusion till tillräckligt många för att säkra mandat i EU-parlamentet?
Själv har jag en dröm: att det ur den här krisen ska stiga fram en ny sorts politiker, som har modet att formulera visioner om en väg till en hållbar framtid. Som istället för att utlova fortsatt tillväxt skulle våga säga att vi inte längre har råd att tära på jordens resurser; att vi kanske måste avstå från onödig konsumtion och rikta in oss på en omfördelning av de resurserna.
Den sortens politiker måste med nödvändighet komma från vänstern.
Och kanske skulle den nya sortens politiker säga: Hördu Sund – var det faktiskt nödvändigt att köra hundra kilometer i påskas bara för att bonga en halvsällsynt and?
Lars Sund
