Vladimir och Estragon – Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus – bär typiska herrkläder, svart hatt och kostym. Vladimir, eller Didi, tar spjärn mot det nakna trädet, stretchar. Trädet står på en liten kulle, eller höjd, av mull och aska och i andra akten krokar Didi förgäves fast löv i de döda grenarna. Det går inte att komma ifrån att det dystra landskapet verkar vara en Gudlös plats, misstänkt lik jorden.

Att föreställningen inte flirtar med en modern scenbild hör till dess styrkor. Men helheten som vill vara universell, allmänmänsklig, tål också att ifrågasättas. Den här tanken vädrades i SVT:s program Kulturnyheterna ett par dagar efter premiären på Stockholms stadsteater. Skulle publiken till exempel kunna identifiera sig med en kvinnlig rollbesättning?

Eller räcker det att Vladimir och Estragon lever ut som ett gammalt par? Tillsammans lider de av glömska och Didi av sina prostatabesvär. Den ena vill alltid skiljas. Men det blir aldrig av och istället kramar de varandra.

Samuel Beckett skrev En attendant Godot (I väntan på Godot) 1948 och vintern 1953 hade den sin urpremiär i Paris. Under åren har pjäsen spelats världen över, omtolkats, satts upp i fängelser. I Thommy Berggrens regi ingår en hel del spex, som refererar till Charlie Chaplin och Helan och Halvan. Det överdrivna flamsandet känns nog en aning dubiöst, när Becketts text redan är full av dråpligheter och galghumor.

Men att ge en vithårig Ingvar Hirdwall rollen som Godots springpojke, är ett oväntat och lyckat grepp. Samspelet mellan Johan Rabaeus och Mikael Persbrandt är charmigt, rentav vackert. Jag uppskattar att rolltolkningarna är mjuka och känsliga, liksom plastiska.

Relationen mellan Didi och Estragon, eller Gogo, tyngs av en i det närmaste outhärdlig enformighet, och det är beundransvärt hur de kan underhålla och fördriva tiden medan de väntar. Och Gogo kan vara så fruktansvärt gaggig, replikerna är nonsens, men mellan raderna finns en påtaglig skärpa som minner om den efterkrigstid pjäsen kom till i.

Här kommer då också Pozzo (Peter Andersson) och slaven Lucky (Ralph Carlsson) in. Helt politiskt korrekt är det kanske inte att låta sig roas av deras sadistiska lekar och åthutningar, och ännu mindre att känna igen sig i dem. Men när de återvänder i andra akten, och den stumme plötsligt leder den blinde, blir det ändå plågsamt hur historien upprepar sig.

Den projicerade väderleken hinner byta skepnad tills jag tappar räkningen. Oväder dundrar förbi … Och så tänds stjärnorna. Det är en tacksam bild. Under den klara natthimlen är människan tämligen liten och lyhörd.

---

Stockholms stadsteater: I väntan på Godot. Text: Samuel Beckett. Översättning: Magnus Hedlund. Regi: Thommy Berggren. Scenografi och kostym: Sven Haraldsson. Ljus: Alarik Lilliestierna. Ljud: Markus Åberg, Stefan Rosander. På scen: Mikael Persbrandt, Johan Rabaeus, Peter Andersson, Ralph Carlsson, Ingvar Hirdwall.