Hon forsar frimodigt fram i den köpenhamnska morgontrafiken. Catharina Gripenberg är glad över sin nya cykel. Vi träffas klockan 7.30 för att äta frukost tillsammans. Två morgontrötta poeter bland ivriga japaner och strikta businessmän. Från tidigare bokmässofrukostar minns jag henne som rågbrödsflickan. Hon som frågar snällt och beställer gröt med lingonsylt om det inte finns framme. Det finns någon sorts rågbröd i Danmark också, men utbudet på wienerbröd är större.

– Croissantfrukostar passar inte mig. Det känns som att äta moln. Finskt rågbröd gör så att man orkar arbeta hela dan, dika och dikta i frost. Det är som att äta fosterland.
Catharina Gripenberg är tillbaka i Danmark igen med sin danske pojkvän efter ett år i Helsingfors. Hösten tillbringade hon i Rom på Circolo Scandinavico, ett anrikt stipendieboende för skandinaviska konstnärer. Efter hemkomsten i december var det först svårt att komma igång med skrivandet, men nu har hon hittat ett arbetsrum, i en gammal fabrik intill flygplatsen och Öresundsbron.

– Skrivandet kan vara en så abstrakt verksamhet, att det känns viktigt att kunna konkretisera det i ett rum, och ha en egen plats för skrivandet. Det känns skönt att man går ut, och kommer hem. Arbete och hem flyter inte på samma sätt hela tiden in i varandra. Det gör de ju nog ändå, men för mig underlättar och inspirerar ett arbetsrum.

En röst tar ton

Nu bor Catharina i Amager, en stadsdel i södra Köpenhamn nära Kastrup.

– Det är varken chickt eller trendigt, och det känns skönt. Där bor vanligt folk, arbetare, och alla möjliga nationaliteter, folk där går omkring i vindtäta dräkter. Och så finns där en hel del bodybuilders med boxerhundar, hon blåser upp kinderna och härmar den biffiga gångstilen. Där finns också en lång blåsig strand där man kan promenera. Jag tycker om tanken att bo nära ett flygfält. Flygfält är som ett slags ingenmansland, där det känns som om jag hör hemma, bland gejtar som signalerar ut olika avgångar och städer där man också kunde bo. Ens identitet är mera öppen på en flygplats, man behöver inte ha något hem där, utan man är på väg, man har en tillfällig destination.

– Att leva mellan länder, vid gränser, att vara mittemellan eller som på en kant, kan också vara givande. En rotlöshet, som rotar mig allt längre in i skrivandet.

Hon planerar också att söka ett deltidsarbete, något vid sidan av skrivandet.

– Det kan vara vad som helst, och gärna en kontrast till skrivande och litteratur. Jag tror jag har det hem­ifrån, eller kanske är det ett österbottniskt drag, att man inte bara kan sitta och tro man är författare eller nån slags konstnär hela dagarna, utan att man väl också måste ha ett ”riktigt” arbete.

I hennes senaste diktsamlingar myllrar en kör av röster och tonlägen. Rösten är viktig när hon skriver. Hon har alltid varit fascinerad av hur människor uttrycker sig. Hur människor presenterar sig själva genom språket, hur man tilltalar andra.

– Man börjar finnas då man börjar prata, eller skriva, som om man blåser liv i sig själv. Som i Becketts pjäser, där de talar och talar som för att förstå att de finns till, som för att de inte vet vad de ska ta sig till, med livet som tiger och går. När jag skriver är det ofta en röst som tar ton, någon som harklar sig och ska börja formulera sig fint och belevat, men orden börjar slinta och sippra ut ur mungipan.

– Dialekter är inspirerande: att en bit jord eller mark kan bestämma hur vi talar.
Catharina Gripenberg debuterade som 21-åring med diktsamlingen På diabilden är huvudet proppfyllt av lycka. Året innan hade hon vunnit första pris i Arvid Mörne-tävlingen. Debutboken slog ned som en sprakande komet i den litterära världen och hon blev snabbt både recensenternas och läsarnas kelgris. De ordrika dikterna i debutsamlingen är energiska och sprakar av ordglädje.

– Den rör väl sig kring barndom, tonår, uppväxt. Men det var ingenting jag bestämde. Det var en bok som forsade ut. Det var enkelt att skriva den, för jag visste inget om att skriva böcker, och då är det kanske lättast, när man inte har några föreställningar om hur man borde göra. Jag minns att jag tänkte att allt från Samantha Fox, Matti Nykänen och Kymppitonni skulle få lov att finnas i dikterna. Jag hittade en dikt­röst i material från min egen barndom och uppväxt, som började kommentera och omskriva. Man har som tonåring så stora drömmar, nuet är så brännande och man går omkring som en Werther. Vilket bryter med att man är oerfaren, ett barn, och kanske bor i en liten småstad. Jag ville, i kontrast mot ett världsvant diktjag, skriva ett snorigt diktjag, i en ofilmatisk småstad, och sätta det här diktjaget i kontrast mot filmvärld och drömmar.

En egen plats

Vad tänker du när du läser din debutbok?

– Jag läser inte i den, eller i mina två andra böcker. Jag befinner mig så intensivt inne i en bok när jag skriver den, att när den är färdig och avslutad är jag alldeles utmattad och boken stänger sig för mig och jag slipper inte in i den igen. Jag har inget mera där att göra.

– Jag var tio år yngre än idag när jag skrev den. Åren efter boken orkade jag knappt tänka på den. Jag var trött på Samantha Fox och co och på Jakobstadskulissen. Men nu har det gått så lång tid att den känns mera ok igen, men som om en främling skrivit den. När jag nångång bläddrat i den har jag tänkt att den här främlingen i alla fall verkar strunta i vad andra eller vad släkten ska tycka om det hon skriver. Det hoppas jag hon kan fortsätta att påminna mig om.

– Det österbottniska landskapet betyder mycket för mig. Plattlandet, prärien, granskogsranden, glesnande gårdar. Det finns ofta med i kulisserna när jag skriver. Platsen man växt upp på har väl också växt in i en. Ordet äng är för mig den äng som finns utanför mina kusiners hus och som vi brukade springa omkring på. Och mitt riktiga modersmål är österbottnisk dialekt, och den kommer alltid att finnas under orden när jag talar, så Österbotten kommer alltid att bo i min mun.

Hennes andra diktsamling Ödemjuka belles lettres från en till en kom år 2002. Den är lite stillsammare än debuten men fortfarande myllrar det i pluralis. Här finns brev till familjen och det är mycket släktingar som vimlar runt … Jag undrar hur det var att skriva en andra bok efter all uppståndelse och alla fina ord om den första?

– Plötsligt fanns det en miljö och en omvärld kring diktandet, ett sammanhang. Man känner väl sig mera iakttagen på gott och ont efter att man debuterat och måste väl bara försöka glömma allt vad kultursidor heter när man skriver. Jag ville i min andra bok försöka göra något helt annat, för uttrycket och tematiken från På diabilden var jag klar med och intresserade mig inte längre. Jag ville komma bort från den första boken, och se om jag hittade ett annat uttryckssätt. Jag ville skriva mig fram till en ny och egen plats.

Samtal med Edith

Catharina Gripenbergs senaste diktsamling Ta min hand, det vore underligt (2007) fick flera pris och utmärkelser. Kritiken var blandad, i synnerhet en del rikssvenska recensenter, menade att hon slaktat Edith Södergran i någon sorts modersmord. Jag själv läser nog boken som en dialog med Södergrans författarskap, ett samtal med allvarliga undertoner.

– Jag hade inte ens föreställt mig att nån skulle läsa boken på det sättet. Varför skulle man skriva en bok med målet att slakta Edith Södergran, det låter ju bara sorgligt … Mina Edith-dikter är för mig ett samtal med hennes dikt, med diktandet: hur ska man dikta idag? Vad är en dikt? Det handlade för mig om att vända mig till en mästare eller myt ur litteraturhistorien som haft en nyckel till diktlandskapet, och gå bland hennes rader och dikter som genom rum, och känna på föremål och ord och känslor. För mig är det som om diktjaget eller diktfolket i mina Edith-dikter har läst Södergrans dikter, och försöker komma ihåg dem, som om de försöker komma ihåg hur de ska tala, minnas hur de skulle dikta, förklara och beskriva. Jag tänker mig att mitt diktjag eller diktfolk i Ta min hand, det vore underligt försöker bygga upp ett eget liv, och att de tar sin början i en mästares dikter, och stiger ut ur dem, och börjar en slags vandring mot en egen dikt och ett eget land, därför att de måste försöka hitta sina egna sånger.

I en läsvariant kan man säga att den första diktsamlingen tematiskt cirklar kring ungdom/hemort, den andra kring familj (anknytning och frigörelse) och den tredje kring textsamtal med andra författare – ett kontinuerligt sökande efter ett jag, en identitet. Kan du hålla med om denna läsning? Att du söker en hemort i texten?
– Ju mera hemlös jag blir, desto viktigare blir texten som hemort. Kanske är det så, att ju mer man skriver, desto mera hemlös blir man? Det tröstar mig, att jag alltid kan ha ett hem i skrivandet. I mitt skrivande känns identitet och ett undersökande av den alltid närvarande: vem är vi, vem säger vi oss vara, hur vi säger oss vara de vi är?

Jag läste en recension, jag tror det var Ann-Christine Snickars som skrev om ditt författarjag som en Alice i Underlandet. Jag blev överförtjust eftersom jag på något sätt kunde anknyta det till ”rågbrödsflicka i wienerbrödsland”. Dels en sort alienation, dels ett eget, surrealistiskt universum som du bjuder in oss andra till.

– För mig betyder skrivande frihet. Att få skapa utan att behöva hålla sig till givna regler, eller att t.ex. inte behöva sträva efter att skriva någon form av realism. Jag har ingen aning hur världen är när den är realistisk. Och vem har väl det, allt är väl sätt eller synsätt, också de s.k. realistiska. Det enda realistiska för mig har varit att försöka göra det jag har lust att göra, och skapa en egen värld. Jag tänker inte när jag skriver att oj det här är surrealistiskt. Snarare kan jag tycka att den som aldrig ställer några frågetecken vid omvärlden skriver surrealistiskt. Dröm och fantasi säger för mig mycket om vår verklighet. Jag letar i mitt eget och andras skrivande efter en röst som kan slippa in och fånga något inom oss som fladdrar och rör sig och inte vill gripas. Det kan ju göras på olika sätt. Men ofta säger underlandet mig mera.

Det är dags att bryta upp från vår frukost. Alla flitiga japaner har redan rusat iväg till sina möten. Jag måste ännu fråga om en viktig sak: Catharina Gripenberg var mycket bestämd med att hon ville posera med lösmustasch på poetkalenderbilden. Varför?
– Jag har också förkärlek för spioner och spionverksamhet, lösmustascher. Tanken om att bo på hemlig ort som spion, sitta i skymundan och lyssna och anteckna. Det är ju en karikerad och filmatisk version av det. Men spionfilmer och det låtsade är också intressant, vår fascination för och föreställning om ett hemligt liv.

– Jag skulle gärna gå i lösmustasch ofta. Jag har några stycken. En lösmustasch ger en frihet. Man blir inte en man, för man ser ut som en kvinna där under. Men man är heller inte längre kvinna. Men man slipper spela kvinna. Med en lösmustasch på bryts förväntningarna. Man får dikta ett eget väsen.