Den franska författaren Muriel Barbery räds inte de stora orden och de stora frågorna. Bästsäljaren Igelkottens elegans handlar om Livet, Döden och Konsten.
Le Figaro kallade den för ”decenniets publiceringsfenomen” – och många är skribenterna som försökt förklara varför författarinnan Muriel Barberys bok Igelkottens elegans (L’élégance du hérisson) blivit en sådan braksuccé i Frankrike, men också i bland annat Sydkorea, Brasilien, Italien och Tyskland. Romanen som i tysthet kom ut i 4 000 exemplar år 2006 sägs då ha hamnat i skuggan av Jonathan Littells samtidigt utkomna Les bienveillantes, men klättrade sedan tack vare bokhandlare och djungeltelegraf upp på bästsäljarlistorna. På listtoppen hängde den kvar i över hundra veckor och har nu sålts i 1,2 miljoner exemplar. Filmatiseringen har premiär under hösten 2009.
Handlingen för läsaren till ett hus vid Rue de Grenelle nr 7 i Paris sjunde arrondissement där praktiskt taget hela berättelsen utspelar sig med hjälp av de två filosoferande och dagboksskrivande huvudpersonerna. Renée Michel är den femtiofyraåriga ensamma, till synes buttra och enfaldiga portvakten som gör sitt bästa för att av husets välbärgade invånare uppfattas som ”typisk underklass”. I själva verket är hon en litterärt bevandrad autodidakt och smygintellektuell, och hennes dagbok ger författarinnan Barbery en möjlighet att tänka tankar om Livet: uppfostran, filosofi, kärlek, vänskap, makt och konst. För att dölja sitt egentliga jag går Renée sjabbigt klädd, placerar några enkla rovor över sina egentliga matinköp, och har en tv påslagen därifrån ljudet från dussinsåpor skvalar ut i portgången. Så här kan det samtidigt se ut i dagboken:
”Jag har inga barn, jag tittar inte på teve, jag tror inte på Gud, de vanligaste kryphålen för att underlätta livet. Tack vare barnen fördröjs den smärtsamma uppgiften att konfronteras med sig själv, och sedan tar barnbarnen vid. Tack vare teven slipper man anstränga sig för att göra något av sin ytliga och torftiga tillvaro – genom att förvända synen distraherar den oss från att söka svar på de stora livsfrågorna. Och tack vare Gud dämpas vår primitiva fruktan och ångest inför att allt det roliga ska ta slut en vacker dag. Barnlös och utan skärmpixlar för att döva den kosmiska insikten om alltings fåfänglighet, samt i förvissning om det annalkande slutet och i väntan på tomheten, vill jag ändå påstå att jag inte valde den enklaste utvägen.”
Läsaren får snabbt veta att Renée har en tvillingsjäl i huset. I femte våningen bor den brådmogna och likaså smygintellektuella tolvåringen Paloma Josse som av ”livets absurditet” drivits att planera ett självmord på sin 13-årsdag. Medan hon väntar skriver hon två dagböcker: en om djupa tankar (”folk tror sig följa stjärnorna men slutar som guldfiskar i en glasskål”) och en annan om världens rörelse. Palomas mor, Madame Josse, går för tionde året i psykoanalys och äter antidepressiva medan fadern minglar bland sina gelikar i den politiska gräddan. Systern Colombe djupdyker i filosofiska excesser på elitskolan École Normale Superieure. Utöver dem består familjen av katterna Constitution och Parlament.
I de andra lägenheterna bor idel blåblodiga varvat med en eller annan nyrik. Hundarna i huset har namn som Athena och Neptunus, medan Colombes pojkvän titulerar sig Tiberius. På fjärde våningen bor gastronomikritikern Pierre Arthens som enligt Renées dagboksanteckningar kan skriva sida upp och sida ner om en tomat utan att någonsin ha känt på en. På första våningen står Madame Bernadette de Broglie i sitt kök och ”sprutar kantarell- och karljohansfond på trilskande tryfflar”. Neptunus matte är i sin tur juridikstuderanden Diane Badoise som ordnar fester med bordsplacering för sin exklusiva vänkrets.
Under alla tider har lägenheterna gått i arv från far till son, men när Monsieur Arthens plötsligt går bort blir en lägenhet ledig, och in flyttar den japanske mannen Kakuro Ozu som till slut förmår de två huvudpersonerna att mötas och lära känna varandra.
Fattiga och rika
Är boken då lika stor som hypen? Åtminstone räds den inte de stora orden och de stora frågorna. Här skriver både Palome Josse och Renée Michel om Livet, Döden och Konsten. Boken handlar också om klass, maktpositioner och stereotypier. En bloggare ondgör sig över att stereotypierna dekonstrueras bara vad gäller ”de fattiga”, medan ”de rika” fortfarande i slutet av boken framstår som de korkade och nervsjuka personer som introducerades i första kapitlet. En del skribenter har gissat att bokens popularitet kunde bero på att läsare identifierar sig med de ensamma och missförstådda huvudpersonerna. I vilket fall som helst är boken ett inlägg i debatten om klassamhället skrivet av någon som själv gått den filosofiska linjen på École Normale Superieure.Angående bokens tillkomst har författarinnan Barbery berättat att hon under flera års tid skrivit ner intressanta tankar i skrivböcker, och att hon sedan försökt hitta på huvudpersoner som kunde tänkas framföra dem.
I de mest filosofimättade partierna har jag faktiskt tidvis svårt att hålla huvudpersonerna levande, de har inte lyckats tvinga Barbery att utveckla dem åt sina egna håll, utan deras uppgift blir just att fungera som språkrör för Barberys tankar. Därmed inte sagt att inte många av hennes tankar skulle vara tänkvärda. Boken har åtminstone tydligt lyckats spränga in sig i det lukrativa mellanrum som existerar mellan populärlitteratur och så kallad seriös litteratur. Vad guidade turer i Paris beträffar, kommer Igelkottens elegans knappast att tävla med Da Vinci-koden. De som tagit sig till Rue de Grenelle nummer sju har rapporterat att huset endast inhyser en Prada-affär. The devil wears Prada?
Murel Barbery: Igelkottens elegans. Sekwa, 2009.
Heidi Johansson
