Varför var det så rätt att hata Abba på 70-talet? Orsaken kan spåras på ett ideologiskt plan och hänger intimt ihop med popmusikens utveckling.
Finlandiahuset stod 1975 värd för två evenemang som berör kärnan av 70-talismen. Det ena var förstås KSSE-konferensen i juli, där världens ledare möttes för att cementera det kalla krigets gränsdragningar.
Mycket hållbarare än marmorplattorna på byggnadens fasad blev det ju inte. Vi 70-talister såg ändå konferensen som en slutlig bekräftelse av den egenartade politiska dualism mellan två negativa poler vi internaliserat. Den andra händelsen är inte lika välkänd, trots att det rörde sig om det enda Finlandsbesöket popgruppen, som blev den kanske främsta 70-talssymbolen, gjorde. Då Abba i januari 1975 uppträdde i Finlandiahuset hade gruppen visserligen redan segrat överlägset i Eurovisionen, men befann sig fortfarande i ett obestämt ingenmansland mellan schlagerstjärnskott och poplegend (det skulle hastigt förändras då Mamma Mia ett år senare klättrade förbi självaste Bohemian Rhapsody på den brittiska singellistan). Jag minns konserten mest för att jag var där.
Från uppträdandet återstår bara några minnesbilder. Björn hoppar från en hög plattform i sina platåskor och landar som en backhoppare (Watch Out!). Agnetha sjunger Hasta Manana skrudad i vitt. Benny kastar våldsamt med huvudet då han hamrar på pianot i extranumret Waterloo (eller är det här från tv?). Det för tidsbilden intressantaste hände först efteråt på spårvagnshållplatsen. Jag minns tydligt att det var Agnetha och Frida vi talade om, inte musiken. Det är kanske precis vad 13-åriga pojkar förväntas göra, men det var också fråga om någonting annat. Vi var redan medvetna om en annan av 70-talets mentala järnridåer, den som indelade musiken i det man fick tycka om, och det man inte fick. Abba var redan då solklart på fel sida om staketet. Snart skulle det bli värre. I Sverige växte sig Abbaföraktet så starkt att musikerna som spelade med på Abbas skivor kunde få portförbud till vissa spellokaler.
Abbahatets anatomi
Drygt 30 år senare ter sig Abbamotviljan rätt märklig. Att popmusiken kan skapa gruppindelningar finns det förstås många exempel på, som spjälkningen mellan anhängare av Beatles och Rolling Stones. Men fallet Abba gick utöver frågor om tycke och smak, och var också någonting annat än den typ av irritation som uppenbara dilettanter som Bay City Rollers väckte vid samma tid. Det är nästan som om Abba skulle ha gjort sig skyldig till ett förräderi av något slag. Till fenomenet hör också en förvirrande ström av 70-talister som under de senaste åren stigit ut ur skåpet som Abba-diggare (om inte då, så åtminstone nu). Vad handlade föraktet mot Abba egentligen om? Jag tror att svaret finns någonstans bland de många ambivalenser som omger popmusiken.
En av de många paradoxerna kring Abba är att Abbahatarna ofta samtidigt var Beatlesfantaster. Det är nämligen inte så lätt att hitta musikaliska grunder för detta. I båda fallen handlar det om en strukturellt enkel musik som springer fram ur en oemotsäglig melodisk begåvning. Särskilt Paul McCartneys bidrag kan ibland låta som Abba minus tjejerna (Lady Madonna, Your Mother Should Know), det går också att hitta Beatlessånger Björn och Benny nog aldrig fört vidare från sin verkstad på Viggsö (hjärnsläpp som Ob-La–Di, Ob-La-da). Skillnaden måste alltså finnas på ett ideologiskt plan.
Beatles stod på 60-talet för någonting som varken Abba eller någon annan grupp på 70-talet längre kunde vara. Även om många velat ruta in den tidiga popmusikens betydelse på en traditionell politisk karta där axlarna består av höger och vänster, handlade det i första hand om ett generationsfenomen. Hur man än bedömer 60-talet, så måste ansatsen att lyfta upp tonåringens okomplicerade, omedelbara och vackra värderingar till ett allmänt ideal stå i centrum. I ungdomsrevolten spelade The Beatles med sitt direkta tilltal och passligt radikala uppträdande genast en framträdande roll.
Det var ett Gyllene ögonblick, men också ett löfte som famlade efter sina konturer.
Man är ense om att popmusiken genomgick en utveckling på 60-talet, som långt kan läsas utgående från det som händer med The Beatles. Men ambivalenserna inom den tidiga popmusiken kommer fram så fort man försöker precisera vari utvecklingen egentligen bestod. En linje går från ett extrempopulistiskt spelande på tonåringens känslovärld mot ett konkretare politiskt budskap, som Beatles försöker stå för i sånger som Give Peace a Chance och Revolution. Men även föreställningen om popen som en ny musik är i begynnelsen motstridig. Den låter visserligen fräsch och elektrisk, men till formen skiljer sig popen inte nämnvärt från den lätta musik som redan tidigare under 1900-talet titulerats populär musik. Därigenom kan popen också röra sig i två riktningar i förhållande till underhållningsmusiken, från eller mot. I den ena ändan finns den progressiva rockens esoteriska studioproduktioner, i den andra står Elvis och flämtar i Las Vegas. Som pionjärer rör sig Beatles sorglöst åt båda hållen (rena avantgardismer som Revolution #9 och varietétrudelutter som Honey Pie kan samsas på samma album). Det var också många som tyckte att Beatles nått långt då Sinatra började sjunga Yesterday och Something, för att inte tala om hur man imponerades av att en Beatle kunde skriva musiken till en Bondfilm.
Det förefaller klart att den spontana ungdomsmusiken förlorar någonting väsentligt också då man försöker förvandla den till en genre av högre konst (svaret hette kanske Sex Pistols). Ändå är det lätt att förstå att det är popens transformation till schlager och entertainment som är den ideologiska huvudfienden, hur mycket Sinatra än själv skulle betyga att han är Young at Heart. Det är i den här utvecklingen Abba övertydligt skriver in sig i medlet av 70-talet, genom att vinna en schlagerfestival med ett framträdande där precis allt, från låtens namn till glamutstyrseln med Agnethas tättåtsmitande byxor och Fridas permanent, är skräddarsytt för att vinna. Det är inte förvånande att alla inte genast förstod att det rörde sig om de skickligaste sångmakarna som rört sig i platåskor.
Från pop till musikal
Beatles betydelse är definitivt förankrad i det årtionde då gruppen verkade. Med Abba förhåller det sig annorlunda. I skenet av vad som hände efter att gruppen upplösts i början av 80-talet framstår Abba mest som en utstyrsel ur vilken kompositören Benny Andersson skall stiga fram. Jag tänker inte i första hand på Chess, som är musikaliskt ojämn och dessutom hopplöst 70-talistisk i sitt försök att hämta sin aktualitet och spänning från det kalla kriget – med premiär ett drygt år efter att Gorbatjov tillträtt. Kristina från Duvemåla, som bygger på Vilhelm Mobergs utvandrarböcker, är däremot ett lysande musikdrama. Att musikalen aldrig uppförts utanför Sverige kan ses som ytterligare ett exempel på de mentala låsningarna kring Abba, men nu i förhållande till den så kallade seriösa musiken. För inte kan det väl vara så att det faktiskt inte går att hitta ett uttag för elgitarren i Kristinas aria Du måste finnas på Nationaloperan i Helsingfors?
Men hur bra var egentligen Abba? Efter musikalframgångarna är det lättare att erkänna att musiken på melodiplanet fungerar bättre än mycket av det som gjorts inom popmusiken. Men även befriad från det mesta av barlasten från 70-talet besväras jag fortfarande av känslan av att det inte alltid låter riktigt äkta om sångerna. Vem fan är till exempel Fernando och varför förtjänar han en egen sång? Handlar de många relationssångerna om det självupplevda, eller är det bara beräknande poplyrik på rim?
Det var förstås bara en tidsfråga innan någon skulle komma på att Abbasångernas miniatyrberättelser kunde expanderas till en musikal. Den säkraste vägen tillbaka till 70-talet går numera via en fiktiv grekisk ö med namnet Kalokairi. Som film är Mamma Mia! sol- och månglittrande hav där sångerna mer eller mindre integrerat flyter omkring. Revolutionskitschen i Fernando har man inte ens försökt skriva in i berättelsen kring flickan som söker sina pappor (men vad är det Donna nynnar till då hon stiger in i getstallet?). Med den amatörmässiga sången kunde genren vara karaokemusikal, vilket understryks av att dvd:n är försedd med en möjlighet att välja karaoketextning för sångerna. Ändå har filmen sin särskilda stund. Då man slutligen kommer till sången det alltid var svårast att hata, The Winner Takes It All, kan inte ens Pierce Brosnans besvärade uppsyn hindra att det ändå känns äkta då Meryl Streep dansar sig genom Donnas smärta. I den knutna näven som darrar i avslutningen uppe vid kyrkan finns någonting hjärtskärande ofrivilligt som för tankarna till Ingemar Johanssons spasmodiskt ryckande ben efter att han golvats av Floyd Patterson.
Donna är just så skrovlig och inlevelsefull som en bedragen kvinna, som lever ut sin sorg genom en Abbasång, bara kan vara.
Bernt Österman
