Man brukar beteckna dansbandsmusiken som ett av de mest säregna uttrycken för den svenskösterbottniska kulturen och identiteten. Vad är det som gör dansbandsmusiken så speciell och distinkt, i relation till de omgivande större musikkulturerna, den rikssvenska och den finska dansbandsmusiken? Ett svar handlar om eko eller frånvaro av eko.Rolf Nordman, medlem i dansbandet och popgruppen Reflexbandet som var aktivt under senare delen av 1970- och början av 1980-talen, knyter ihop frågan om en speciell finlandssvensk eller svenskösterbottnisk soundprofil med den långa traditionen av instrumentköp från Sverige, något som också aktualiserats i Anna-Maria Nordmans forskning om de svenskösterbottniska dansbanden under mellankrigstiden. Rolf Nordman påpekar att en sådan ”illegal” musikimport pågått långt in på 1970-talet. Han säger att han själv hunnit smuggla in ljudanläggningar två gånger från Umeå.

Enligt Rolf Nordman sammanfattas den finlandssvenska ljudbilden i märket Hagström. Så gott som alla svenskösterbottniska band hade Hagströms PA-80 som ljudanläggning. Nordman var med om att smuggla in en Hagström PA 200 med större mixerbord och effektivare högtalare år 1974. Det handlade formellt om en spelning på båten och ett gig även i Umeå. I själva verket skulle gruppen över efter en PA 200-anläggning som fixades av en bekants bekant. Killarna blev tagna i tullen i Vasa, men tullarna letade bara efter knark med kroppsvisitering och knarkhundar. Hagström hade en butik i Umeå som flera österbottniska band gjorde affärer med. Affärens anställda var t.o.m. över och demonstrerade grejor och fixade ljud när Reflexbandet sedan köpte PA 2000, med stora högtalarskåp. Den ljudbild som dessa gav var helt annan än de finska bandens, konstaterar Nordman.

– Soundet var mjukare och mera balanserat, man använde mera eko (reverb) på sången — en del band litet väl mycket. De finska bandens ljud var mera obalanserat, rått och skarpt. Det fanns också annat som vi reagerade på vad gäller de finska bandens attityd till sin publik. Många av de band som kompade större artister som Markku Aro, Jukka Kuoppamäki, Kai Hyttinen m.fl. kom försenade till keikkorna, var berusade, hade dåligt ljud, en ”det här är sista keikkan jag gör med det här bandet”-inställning. På något sätt värdesatte man inte sin publik eller det man gjorde. ”Ett bra band kommer alltid försent”, var en oskriven regel.

Skandal i oravais

Nordman kommer ihåg att de båda ljudbilderna möttes i Oravais någon gång i slutet av 1970-talet på A&M:s (den svenskösterbottniska ungdomsrörelsens artistförmedling) orkesterparad där Matti Sarapaltio (en av Finlands mest kända och anlitade inspelningstekniker) hade anlitats som mixare. Banden lät definitivt inte som de brukade. Man kunde alltså, säger Nordman, känna igen och veta om bandet var finskt, svenskt eller tvåspråkigt genom att blunda och höra på ljudbilden och mixningen.

En som också var med i Oravais var ”Nalle” Schauman, gitarrist i dansbandet Stig Johans, som drar sig till minnes den uppståndelse som uppstod när Sarapaltio inte hade med sig en ekoanläggning.

Sven-Erik Glader, journalist på Jakobstads Tidning och den svenskösterbottniska ungdomsrörelsens tidning Österbottniska-Posten, skrev eller hotade med att skriva om skandalen, konstaterar Schauman och säger att han försökte förmå Glader att avstå, eftersom Sarapaltio bara förverkligade den finska, och mera internationella sounduppfattningen. Det var bara de svenska dansbanden som enligt Schauman hade detta speciella sound. Han tillägger att det där med sound har mycket med rätt uppfattningsförmåga, rätta instrument, rätta förstärkare, rätta inställningar av hela kedjan, rätta strängar, rätt attityd, rätt självkänsla m.m. att göra.

Bleka kopior

Schauman konstaterar att de finskinfluerade banden eller kanske snarare deras dominerande medlemmar gärna hade en dragning mot den tungsinta, mollstämda, slaviska stilen, ofta också i kombination med en politisk vänstervridning, medan de finlandssvenska banden traditionellt har haft en starkare dragning mot amerikanska, engelska och svenska artister och band och deras positivare, gladare stil, attityd och framför allt mentalitet.

Han tillägger att han aldrig gillat vare sig svensk eller finsk dansbandsmusik Det han och många andra hängivna rock/rautalankamusiker i Vasa gjorde var, säger Schauman, att man startade med rock/rautalanka, utan någon tanke på att den skulle behöva vara dansbar. Man ville ge ”konserter” där man delgav lyssnarna det man hade lärt sig. Man ville, säger han, ge lyssnarna en möjlighet att få uppleva de verkliga artisterna, om än bara i form av bleka kopior. Men ambitionerna var det inget fel på, konstaterar han. Genast började dock publiken kräva dansbar musik, så man var tvungen att börja ta in dansbar musik i repertoaren, mot ens egen vilja, säger Schauman.

Det finns alltså olika typer av kulturella skillnader, skillnader som man kan hävda är avhängiga av traditioner, vanor eller mer kortvariga trender eller andra liknande markeringar av någonting kulturspecifikt. Skillnaderna kan för en utomstående te sig betydelselösa eller ointressanta. Men som ”kulturbråket” i Oravais på 1970-talet visar handlar det om skillnader med en betydande affektiv, känslomässig resonans i kulturerna i fråga.