Bob Dylans 33:e studioalbum Together Through Life är en fjärde del i hans Americana-trilogi, som åter gjort honom till en list-toppande artist som inte längre anses trotsa sin konstnärliga pensionsålder och det allmänna bättre vetandet.

Den nya skivan är en nära-live-upplevelse med solkiga gitarrer, rostig järnskrot och mexikansk ökensand. Dylans road band är tajt och på kornet, och för den som är rädd för Dylans dekonstruktiva sida: inget munspel! I stället är det den inhyrda Los Lobos-musikern David Hidalgos drömska texmex-dragspel som får låtarna att svaja och skimra.

Det centrala elementet på skivan är Chicagobluesens strikta form och sound: tänk Muddy Waters och Chess records. Bland lånen och stölderna finns Willie Dixons ogenerade I Just Wanna Make Love to You, som hos Dylan blir en svarthumoristisk ”I just wanna say that hell’s my wife’s home town”, och spåret If You Ever Go to Houston ekar av Midnight Special – också låttiteln är ett direkt citat från Leadbellystandarden.

I avslutningsspåret It’s All Good spökar både Johnny Lee Hookers Boogie Chillen och Slim Harpos Got Love If You Want It, medan Dylan på några ställen – i synnerhet i balladerna – citerar sitt eget tidiga 70-tal: låten This Dream of You för tankarna till cantinan och sovbarackerna i soundtracket till Sam Peckinpahs film Pat Garrett & Billy The Kid, och visst är fiolen på samma låt som hämtad från Desire.

Dylans raspiga röst har inte på länge varit mycket till sång, men detta är ingen begränsning: om bluesen handlar om levt liv är en sprucken och morrande stämma dess kronvittne, och för varje år som går låter Dylan mer och mer som de bluesrivjärn som alltid varit hans centrala inspiration. För övrigt är tonsäkerhet för dussinartister och teatermusikaler.

På Together leker Dylan med spontana och kiosklitterära reflektioner över kärlek, avsky, lust och förlust. Genom att packa både musiken och lyriken (som Dylan skrivit tillsammans med poeten och Greatful Dead-textskrivaren Robert Hunter) fulla av återvunna klichéer, tycks Dylan försöka komma så nära den vanliga människans vardagliga upplevelsehorisont som möjligt – ”Since we’ve been out of touch / I haven’t felt that much”.

Men det kärlekskranka resultatet är varken trivialt eller gubbigt. Oldtimer-Dylan är fortfarande vass och kul, och rent festligt sur på livets gång: ”Buildings are crumblin, in the neighborhood. / But there’s nothing to worry about, cause it’s all good. […] I wouldn’t change a thing even if I could. / You know what they say? / They say it’s all good.” Och i sällsamma stunder genererar samarbetet med Hunter några riktiga lyriska pärlor: ”Well, I’m movin’ after midnight / Down boulevards of broken cars / […] Beyond here lies nothing / But the mountains of the past”.

Av den senare Dylanproduktionen är det inget som överträffar Love and Theft (2001), men Together Through Life är en gäckande bekantskap som växer för varje varv: denna mörkromantiska affär är rivig och rå till soundet, men samtidigt en lättsam och upprymd erfarenhet. En sällskaplig bagatell som håller länge – ”A romance tale without the cupidity”, som Dylan själv säger i ett helt annat sammanhang.

Oscar Rossi

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.