Fattig i Finland

Hur är det i Finland? frågar Nora Hämäläinen efter att ha  läst Jessica Ritzéns fattigblogg i Aftonbladet (Ny Tid 17/2009).

Jag har inte lusläst hela fattigbloggen och alla kommentarerna, men det jag läste kändes mera bekant än främmande. Under större  delen av mitt vuxna liv har jag haft en nära relation till utkomststödet, som det svenska socialbidraget heter i Finland. Som socialombudsman har jag de senaste åtta åren fått del av många mänskors erfarenheter av hur det är att söka utkomststöd och att leva på det man får. Tidigare jobbade jag själv dessutom i många år som socialarbetare på socialbyrå och har gjort otaliga utkomststödsbeslut.

Nivån på utkomststödet är väldigt knapp, i motsats till vad många ännu envisas med att tro.  Stödet är ju egentligen avsett att vara ett tillfälligt stöd i krissituationer, och tillfälligt kan det gå an att klara sig på det. Det är sedan en helt annan sak att vara tvungen att leva på det i långa tider, i värsta fall hela livet. Och numera är det tyvärr många som är tvungna till det. För att trivas med det krävs extraordinära förmågor eller en förkärlek för en spartansk livsstil. För de flesta blir det bara trist och tungt, när till och med ett cafébesök kan bli till ett ekonomiskt problem, och det är ett ständigt grubblande på hur man ska klara av det nödvändigaste och hålla indrivningsfirmorna på avstånd.

I bästa fall får man sitt utkomststödsärende skött av en socialarbetare som lyssnar och tar en på allvar, och använder de möjligheter hon har för att skräddarsy bästa möjliga stöd, och det är inte ovanligt.  Men tyvärr är det inte heller ovanligt med motsatsen: att man inte blir vare sig sedd eller hörd eller tagen på allvar och bara blir beviljad det som är absolut tvunget om ens det, och kanske dessutom får några tvivelaktigt moraliserande ord på köpet. Eller så får man överhuvudtaget inte träffa någon socialarbetare eller förmånshandläggare utan måste sköta hela ruljansen per korrespondens, trots att man kanske har väldigt svårt för att formulera sig i skrift och därför lämnar en hel del oskrivet.

Det är viktigt att man får tillräckligt med pengar för att klara sig, men bemötandet man får är lika viktigt. Det finns något förödmjukande inbyggt redan i situationen: att du måste gå till socialbyrån och breda ut din ekonomi och mycket annat av ditt liv i hopp om att få hjälp. Som jag ser det är det här något som socialarbetaren måste gå in för att aktivt överbrygga för att kunna minska klientens känsla av förödmjukelse och i stället sträva efter en atmosfär av respekt. Men alla socialarbetare har inte en sådan medvetenhet och en del är så trötta och slitna av för mycket jobb att de sköter det hela mera som en byråkratisk rutin utan att fatta hur det upplevs av dem som blir bemötta som problem och föremål för åtgärder i stället för som de hela mänskor de är.

Tyvärr har vårt socialskydd sedan laman på 1990-talet utvecklats (eller avvecklats) så att kontrollen och behovsprövningen stärkts. Det här gäller framför allt de arbetslösa. Före förra laman hade majoriteten av de arbetslösa rätt till en inkomstrelaterad dagpenning som var möjlig att leva på. Numera är merparten av dem hänvisade till grunddagpenning eller arbetsmarkandsstöd från FPA, och den dagpenningen är ju så låg att ingen kan leva på den utan sponsorer, alltså är de flesta tvungna att söka utkomststöd. Och om man till exempel låter bli att påbörja en kurs man blir anvisad, eftersom man anser att man inte har någon nytta av den, riskerar man lättare än tidigare att bli av med sin dagpenning och också få sitt utkomststöd sänkt.

Samtidigt som det talats mera om grundinkomst och medborgarlön, har vi i själva verket kommit bara längre ifrån den, eftersom nivån på det grundläggande socialskyddet släpat efter och villkoren för att få det stramats till. Det är viktigt att de som är tvungna att söka utkomststöd för sitt uppehälle behandlas med respekt, men det är minst lika viktigt att se till att det inte är så många som är tvungna att söka utkomststöd för att klara sig!