I en ny bok av journalisten och debuterande författaren Johan Erlandsson porträtteras en av Sveriges mest älskade skådespelare: kommunisten och mångsysslaren Allan Edwall. Det är inte förvånande att den första biografin över Allan Edwall författas av en sjuttiotalist. Säg den svenska 30-åring som inte vuxit upp med Emil i Lönneberga, Rasmus på luffen, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta, där Allan Edwall spelar pappa, luffare, åldring och farfar.

Dessutom hände något med Edwall-bilden 2002. Det var då skivbolaget National släppte den första samlingsskivan med Allan Edwalls visor från 70- och 80-talen. Låtar som Årstider, Du och jag och Den lilla bäcken. Många var vi som undrade varför ingen berättat att Paradis-Oskar från Rasmus på luffen gjort så bra musik.

När Stefan Sundström samma år släppte Sundström spelar Allan förklarade han att han höll Edwall högre än självaste Cornelis Vreeswijk. Vem var denne man som stod på Dramatens scen, spelade i Bergmanfilmer och blev Emils pappa för barn över hela jorden? Journalisten Johan Erlandsson (född 1977) – till vardags reporter på fackliga Kommunalarbetaren i Stockholm – letade efter att ha upptäckt Edwalls musik för några år sedan i bibliotekskatalogen, men fann inga biografier.

– Då tänkte jag: man kanske ska försöka själv, säger han när vi ses på ett café i Stockholm.

Sagt och gjort. I maj kommer Då kan man lika gärna kittla varandra – en bok om Allan Edwall (Atlas förlag), byggd på ett åttiotal intervjuer med bland andra Edwalls familj, Ingmar Bergman och den nära vännen och kollegan Björn Gustafson (kanske mest känd från rollen som Dynamit-Harry i Jönsonligan). Bland annat säger Ingmar Bergman att det var ”smaskens” att jobba med Edwall.

Inte bara rolig

Bokens titel hämtas från en intervju med Edwall där han säger: ”Man får inte spela en komedi bara för att den är rolig – då kan man lika gärna kittla varandra”, och understryker det som var ett av hans kännetecken: allvaret, det där edwallska vemodet som syns i själva ansiktsfårorna.

Erlandsson berättar om den rastlöse Allan – själv kallar han sig ”hoppjerka” – som efter uppväxten i brukssamhället Hissmofors i Jämtland flyttar till huvudstaden där han halkar in på teaterbanan och gör succé.

I boken beskrivs en skådespelare och sedermera regissör som tog sin konst på allvar och som samtidigt var aktiv i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och engagerad fackligt i Teaterförbundet. Att idealen stod i första rummet visade Edwall bland annat då han startade den egna teatern Brunnsgatan Fyra i Stockholm på 80-talet, vilket inte var en särskilt briljant idé ekonomiskt, men som hyllades konstnärligt. Sedan Edwalls död 1997 drivs Brunnsgatan Fyra vidare av Kristina Lugn.

Erlandsson har i sin bok utgått från fragment – anekdoter, historier, intervjuer – och säger sig inte vilja göra en egen analys av Allan Edwall. Han har istället försökt skapa en mångfald av bilder: av den humoristiske och älskade Allan; av den respekterade teatermannen; och av konstnären som alltid lät arbetet gå först.

– Ibland känner jag att jag seglar på risken att jag kan ha varit för ljus i min bild av Allan Edwall, säger Erlandsson.

– Alla som han kände tyckte ju inte om honom. Han hade ju ett jäkla humör och kunde få utbrott.

Hur då?

– Han hade höga krav helt enkelt på sin konst. Om han arbetade med någon som inte delade de höga kraven tror jag inte det var så lätt. Han var radikal både politiskt och i sitt arbete. Jag tror man kan säga att han tyckte teatern var något jäkligt viktigt.

Sann hissmoforsare

Uppväxten i det norrländska brukssamhället präglade Edwall. En ingång till att förstå hans bakgrund är musiken.

Första låten Årstider på debutalbumet Grovdoppa – talande för Allan Edwalls oberäknelighet är att han skivdebuterar som 55-åring 1979 – skildrar en bruksort i förfall. När fabriken läggs ner tar direktören kosingen och sticker och chefsingenjören rekryteras till nytt jobb. Kvar dräller arbetarna med socialbidrag på marker förpestade av industrin. Låten spelas in 30 år efter att Allan lämnat bygden i Jämtland, men visans patos kommer från en sann hissmoforsare. Vad som skildras är inget annat än Hissmofors bruk, pappans arbetsplats, och dess sammanbrott.

Med sin bok vill Erlandsson bidra till en rikare bild av en av Sveriges stora personligheter under 1900-talet.

– Jag hoppas att jag på något sätt kan problematisera bilden av honom. Att Emils pappa var med i VPK och att han hade fler sidor än vad vår generation kanske känner till.