Jürgen Osterhammel är vårens namn i den tyska historievärlden. Hans bok Die Verwandlung der Welt. Eine Geschichte des 19. Jahrhunderts – Världens förvandling. En historia om 1800-talet – är 1 568 sidor tjock. Inte en bild, inte en enda karta, inte ens en enda liten tabell. Ändå verkar den fascinera läsare och kritiker som en historieskildring av nytt slag, avnationaliserad, globaliserad. Den är indelad i ”närmelsesätt”, ”panoraman” och ”teman” och framlägger ett nästan oräkneligt antal olika historiska facetter, som alla är tillskurna och slipade med den nyaste forskningens så kallade cutting edge.

Det är inte en encyklopedi med anhopade fakta, utan en engagerad berättelse om hela världen under ett visst sekel. Den tätt tryckta litteraturförteckningen går på över 103 sidor. Osterhammel är historieprofessor i Konstanz och har en självständig, sammanhållen vision inom den enorma beläsenheten. Omslagsflikens reklam säger att boken är ”välgörande oideologisk”. – Stämmer. Detta är en källa till glädje i Finland, där historien i ett par hundra års tid har stått för en ideologisk förkunnelse, baserad på särskilda bekännelseskrifter och djupa bugningar.

Nationalitetsideologin, först uppbyggandet och sedan nedrivandet, har för den fäderneslandsinriktade grupperingen styrt attityderna under dessa tvåhundra år. Det är inte slut än. Nu skall till exempel finnarna uppfostras, med undervisning i svenska tidens härligheter, för att bli vänligare stämda mot finlandssvenskarna som folkgrupp. Vi har haft en ständig böljegång mellan svekomani, fennomani och russomani och deras motsatser svekofobi, fennofobi och russofobi.

Tvåhundra år har gått förlorade i det lokala ältandet av nation, nationalitet och identitet. Perspektivets fästpunkter är lagda patriotiskt, antingen inåt eller i Sverige och Ryssland. För och emot. Det är som om Finlands historia inte skulle ha något värde i sig, utan alltid vara en reaktion på anspråk utifrån, från Sverige, Ryssland eller kanske Tyskland, de enda länder som någonsin intresserat sig för Finland.

Nationalhistorien och hela nationaluppfostran har blivit på något sätt ”reperkussiv”, ett avvisande av argument utifrån. Man kastar tillbaka och försöker vederlägga andras synsätt: nej, Finland var inte egentligen på Tysklands sida under fortsättningskriget. Ja, Finland har alltid varit utsatt för våld och förtryck från Ryssland. Och så vidare: inga fel hos oss själva.

Det är andra som skall ställas till svars och be om ursäkt. Svenskarna har förtryckt oss sedan 1100-talet. Eller alternativt inte alls, utan arvet från deras långvariga regim räddade oss undan de elaka ryssarna hela 1800-talet. Det är inte obekant, att universitetens undervisning i Rysslands historia i realiteten mest har gått ut på att bevisa att Ryssland, Sovjetunionen och Ryssland i dag igen är en skurkstat, styrd och befolkad av något slags lägre stående Untermenschen, tidigare även kallade kommunister. Press och medier sekunderar.

Osterhammels tjocka bok är fri från denna typ av ideologisk barlast, även om motsvarande stoff finns gudinog i Tysklands egen historia. Just där, i Tyskland finns också de bästa exemplen på historisk kritik och självkritik inom forskningen. En fosterländsk, Vaterländisch, grunduppfattning med folk, nation och hjältemod i centrum och ett indignerat avvisande av allt ”främmande” i historien sitter däremot ställvis segt kvar i Finland, med nya varianter.

Här finns en gammal vana att se historien som ett politiskt-ideologiskt vapen i kampen för folk och fädernesland mot – ja, vem? Nu i år, när hela landet har impregnerats med tal och skrifter om 1808–09 års krig och storfurstendömets begynnelse, framträder detta igen. Utom de klassiska finska hyperpatrioterna finns en krutsprängd falang som ännu står med ena bockfoten i Sverige och den andra i Oravais, med klang av Fänrik Ståls sägner och klassiskt förhärligande av finnarnas insatser på svenskarnas sida i kriget. Därtill goda bortförklaringar av svenska snöpligheter, och på köpet litet förhärligande av arvet från svenska tiden, jämfört med den hemska ryska parentesen 1809–1917. En tredje falang lutar mera åt Ryssland och vågar antyda en viss tacksamhetsskuld också till detta land, för hägn och beskydd under samma 1800-tal.

Rysslands och Finlands gemensamma historia har alltid dragits in i offentligheten, detta år igen, men med nya förtecken. Det var ett gripande ögonblick för alla VSB-veteraner (fotnot: avser Vänskaps- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen från 1948) att få sitta två timmar i Riksarkivets forskarsal och övervaka öppningen av de finländska och ryska arkivverkens gemensamma utställning i Helsingfors kring 1808–09-temat. Det var som förr: fyra, fem långa, liturgiskt mässande tal om samarbete och bistånd (men ingen fred och vänskap!) mellan arkivmyndigheter och forskare, samtliga oändligen sönderhackade i bitar och uttolkade till ryska och finska eller vice versa, emellanåt med passager på svenska. Historisk kontinuitet, kan man säga, i de offentliga ritualerna.

På en punkt skiljde sig innehållet i talen och utställningen från Samfundet Finland-Sovjetunionens forna evenemang:

istället för Lenin var kejsaren och storfursten Alexander I nu vår gemensamma ryska ombudsman och hjälte, som gav Finland statlig existens och självständighet. De finska bolsjevikerna, Eino Rahja & co motsvarades av biskop Tengström och Gustaf Mauritz Armfelt som samarbetsmän efter 1808–09. Tidigare fanns en typ av böcker och turistrutter (”Po Leninskim mestam”) som följde upp alla spår av Lenin, minnesplaketter avtäcktes i massor. Nu i år har Alexander I och hans resor i Finland trätt i stället. Ryssland-Finland-relationen likafullt.

Därför är det bra att läsa böcker som är skrivna ur Osterhammels stora perspektiv, med material från hela världen. Och framför allt exempel på olika sätt att umgås med historien: vad är viktigt i dag, från 1800-talet? Snellman eller Topelius må ha sin plats i Finland, men de blev båda tvungna att ta ställning till tre bärande, nya och världsomspännande 1800-talsfenomen som Osterhammel lyfter fram: operan, universiteten och fotografikonsten. Topelius avskydde att bli fotograferad, han insåg att verkligheten inte motsvarade idealen. Fotografen Nyblins otaliga provavdrag av Topelius finns ännu kvar, aggressivt överkorsade. Snellman var en passionerad operabesökare, båda levde hela sitt liv i symbios med universitetet.

Rainer Knapas

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.