Och så var det åter val i Sydafrika. Ödesval – Sydafrika står vid ett vägval, har jag hört i massmedia. Jag har svårt att se vad det finns för avgörande vägval på en spikrak väg.

Den dag då ANC får under hälften av rösterna kan man tala om en kursändring. Nu har de landat just under den tvåtredjedels majoritet som gör det möjligt för partiet att ensamt ändra grundlagen. ANC fick 11,6 miljoner röster, mot 2,9 miljoner för Democratic Alliance (DA) och 1,3 miljoner från COPE, utbrytarpartiet som bildades när president Thabo Mbeki utmanövrerades av Jacob Zuma. Oppositionen kommer inte att kunna komma med annat än retoriska uppvisningar.

Nästa president är alltså Jacob Zuma. Hu så hemskt, tycker många. Inte heller på denna punkt blir jag lika upprörd. Många är anklagelserna mot Zuma. Somt är sant, somt är diskutabelt.

En man som hade hand om Zumas räkenskaper anklagades för att ha tagit mutor i samband med Sydafrikas köp av krigsmateriel. Sedan riktades anklagelser också mot Zuma. Det åtalet lades ned före valet. Åklagarämbetet sade att det låg politiska påtryckningar (från Mbeki) bakom åtalet. Det låter troligt. Dom stora fiskarna har hela tiden simmat fritt. Och störst av alla fiskar är väl ändå de utländska vapentillverkare som betalade mutorna? I Sveriges teve visades nyligen ett program inför valet i Sydafrika där man talade om mutorna i samband med köp av stridsflyg och inte ens viskade om de svenska JAS-planen. Man talade bara om fransk vapenförsäljning.

Zuma har mer att stå till svars för i den rättegång där han anklagades för våldtäkt på dottern till en familjebekant. Rättegången lades ned på grund av brist på bevis, vilket felaktigt sedan beskrivits som att han frikändes. Han förnekade inte att han legat med flickan, inte heller att han visste att hon var hiv-smittad. Men han försäkrade att han hade duschat noga efteråt. Som ordförande för den statliga aids-delegationen blev han berättigat utskälld. Sydafrikas bästa och vassaste karikatyrtecknare, Zapiro, har sedan dess tecknat Zuma med en dusch på huvudet. Få se om han får fortsätta med denna respektlöshet.

När rättegången var över och Zuma kom ut för att möta sina många anhängare tog han till mikrofonen och sjöng en gammal ANC-sång ”Ge mig min kulspruta”. Det var illavarslande budskap, både som sexistisk metafor och som konkret uppmaning. En tid senare utropade ANC:s ungdomsförbunds ledare: ”vi kan döda för Zuma”. Här ser jag den största faran i Zumas ledarskap.

Zumas sexualpolitik är usel. Att ANC:s kvinnoorganisation demonstrerade för honom vid rättegången var olustigt. Men ändå: Var inte Thabo Mbekis förnekande att aids kom från smitta av hiv-viruset ännu mer förödande? Mbekis regering gjorde i stort sett ingenting, utom att en lång kamp ledde till att åtminstone havande kvinnor får bromsmediciner. Nu har också den så kallade rödbetsministern fått lämna posten som hälsominister, Mantombazana Tshabalala-Msimang, som predikade att rödbetor och vitlök hjälper mot aids.

Mycket mer avgörande brytningar i sydafrikansk politik än skiftet från Mbeki till Zuma har skett tidigare. En brytning kom förra året när Sydafrikas förstäder exploderade i våldsamma attacker mot afrikaner från andra delar av kontinenten. Sedan dessa xenofobiska våldsamheter började har till exempel 800 somalier dödats i Sydafrika. Regeringen mumlade handfallet att så där ska man inte göra. Sydafrikaner jag känner säger att den vackra tanken om Sydafrika som en regnbågsnation dog då. Andra menar att våldet var en ofrånkomlig följd av växande inkomstklyftor, av ökande och djupare fattigdom.

Den största brytningen kom ändå 1994 då de första fria valen hölls, raslagarna avskaffades, ANC vann stort och Nelson Mandela blev president. Den gången var jag valobservatör i Philippi, en förstad till Kapstaden. Ungefär två tusen svarta väljare väntade i en kö som ringlande mellan husruckel på att rösta för första gången i sitt liv. Jag undrar om människorna i Philippi alls har märkt att ANC ganska snart övergav sin radikala inkomstutjämningspolitik för att anta nyliberala riktlinjer. Mandela, Mbeki och Zuma har alla stått bakom kovändningen. Alltmedan majoriteten av Sydafrikas folk alltjämt tror att ANC och ANC allena kan lyfta dem ut ur fattigdomen.

Idag poserar Zuma som en folkets man, till skillnad från den intellektuelle och distanserade Mbeki. En del säger att här ligger ett vägskäl. Men ett vägskäl i politiken kräver att man också slår in på den alternativa vägen. Som vicepresident stod Zuma helt bakom den neoliberala kursändringen, som tog avstånd från den inkomstutjämnande politik som ANC gick till val med 1994. Som folkets man har Zuma en annan utstrålning än Mbeki: folklig, jovialisk och utan den utbildades manér och språk.

Men jag skall med glädje medge att jag har fel om Zuma åstadkommer verkliga förbättringar och inte bara förnyade och upprepade förhoppningar. ”Sydafrika tillhör alla som bor här”, sade Frihetsmanifestet, som antogs vid ett stort möte 1955 i Kliptown. Det var länge sedan.

Mai Palmberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.