Jhumpa Lahiri är en fenomenal berättare som i en ögonblicksbild kan skildra ett helt liv. I novellsamlingen Främmande jord skriver hon om indiska invandrarfamiljer i USA.

Ruma har blivit hemmafru, precis som sin mamma, trots att det var ödet hon länge försökte undvika. Sudha oroar sig för sin familj och brodern Rahuls alkoholproblem. Sang irriteras av dagliga telefonsamtal från friare som hört att hon fortfarande är singel.

Jhumpa Lahiris ljuvliga novellsamling Främmande jord är en brokig väv av berättelser om indiska invandrarfamiljer i USA. I de åtta novellerna möter läsaren bengaler utspridda över delstaterna, de flesta har flyttat dit någon gång under 1960-talet för arbete på företag eller akademiska karriärer vid universiteten. Medan männen jobbar är kvinnorna hemma med barnen. Efter bästa förmåga försöker de hålla fast vid de bengaliska sedvänjorna och språket, men allt som ofta uppstår spänningar mellan den amerikanska livsstilen och traditionerna från hemlandet. Framförallt hamnar föräldrarna ofta på kollisionskurs med barnen, som så småningom växer upp och tar intryck av sitt nya hemland. I novellerna vimlar det av frustrerade mammor och pappor som vill att sönerna och döttrarna ska skaffa sig rätt utbildning, rätt jobb och rätt partner. Likaså kryllar det av barn som trotsar sina föräldrar och gör allt för att revoltera mot deras normer.

Främmande jord handlar om rötter och rotlöshet. Genom berättelserna förmedlar Lahiri känslan av utanförskap och känslan av att vara ett mellanting. Men det som genast fascinerar mig är det allmänmänskliga draget. Här finns situationer och känslor som de flesta oavsett kulturell bakgrund kan identifiera sig med: Hur det känns att förlora en förälder, att glida ifrån sitt syskon eller sin partner.

Hitta hem

Det är just förmågan att se det djupt mänskliga som är Pulitzerpristagaren Lahiris absoluta trumfkort. Tonen är öm och varm. Hon omfamnar karaktärernas alla tillkortakommanden men är ändå inte skonsam mot dem. Och så är Lahiri en fenomenal berättare. Språket är enkelt och iakttagelserna träffsäkra. I en enda ögonblicksbild kan hon skildra ett helt liv. Synd nog är översättningen ibland litet tveksam och små grodor dyker upp lite varstans.

Lahiri har också en kännspak humor som bäst tar sig uttryck i hennes färgstarka persongalleri. Speciellt skildringarna av föräldrarna får läsaren att dra på smilbanden. Så här beskrivs till exempel Rahuls och Sudhas far i novellen ”Ren godhet”:

”Ibland brukade deras pappa klippa ut tidningsartiklar om ovanligt begåvade ungdomar – pojken som doktorerade vid tjugo års åldern, flickan som började på Stanford när hon var tolv – och tejpa upp dem på kylskåpet. När Sudha var fjorton hade han skrivit till Harvard och bett dem skicka ansökningsformulär till läkarutbildningen som han lade på hennes skrivbord.”

Nästan genomgående är tonfallet lågmält i berättelserna, men man kan skönja en känslomässig stegring som blommar ut i den femte novellen ”Angår ingen”. Här får man ta del av ett tvättäkta triangeldrama som innefattar både brustna hjärtan och glasvaser. Samtidigt blir berättelserna allt mer sorgmodiga ju längre fram i boken man kommer.

Då Lahiri i de fem första novellerna hållit en viss distans till sina karaktärer, känns de tre sista novellerna som handlar om kärleksparet Kaushik och Hema, riktigt innerliga. Och senast här står det klart att det egentligen inte handlar om geografi och punkter på en karta, utan om att hitta hem i tillvaron.


Jhumpa Lahiri: Främmande jord. Brombergs, 2009. Övers. Meta Ottosson.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.