Hej Merete
Det har varit en händelserik vår. Ett händelserikt år också, på många sätt. Världen är intressantare nu än för ett år sedan: det är mera på gång tycks det. Det kan hända att det är en helt subjektiv känsla, som hänger ihop med att det mesta i mitt liv har förändrats, men jag tror inte att det bara är det. Den ekonomiska krisen har gett rum för nya sätt att tala om ekonomi och politik. Vårens finlandssvenska kulturdebatt har visat att det finns ett engagerat finlandssvenskt kulturfält som kan stå på sig. Reformen av universitetslagen har väckt diskussion, och gett upphov till en form av studentaktivitet som känns välbehövlig och väldigt sund. Jag kanske inbillar mig, men finns det inte just nu, just här, en grogrund för en lite mera livskraftig offentlighet, som kunde locka till aktivare tankeutbyte. Kanske är det inte så, men just nu känns det viktigt att jag får inbilla mig det.
Därför är jag väldigt glad att du vill brevväxla med mig om frågor som känns angelägna nu, och som på ett oklart och spretigt sätt hänger ihop: offentliga samtal, kultur, universitetet. Och framför allt om det som alla dessa ämnen har gemensamt: olika former att uttrycka tanke, olika genrer av text. Om jag börjar med universitetet kan vi kanske gå in i det allmänna via det personliga. Det slog mig att vi båda trots skillnad i ålder och erfarenhet har tagit ett likartat steg under det gångna året: steget ut ur universitetet. Givetvis är det skillnad mellan att lämna in sin avhandling till förhandsgranskning och att gå i pension efter många år som professor, men ändå.
Jag har sympatiserat starkt med den ambivalens som du har visat mot det akademiska skrivandet. Allt det viktigaste skriver du om i essäistisk form och i din (akademiska) bok om Fredrika Runeberg härom året kunde man höra samma röst som i dina essäer. En personlig röst. Det är något jag ofta saknar i akademisk text och det är inte bara en estetisk preferens. Jag vill känna av att skribenten bottnar, att texten inte bara förhåller sig till andra texter, utan att man i en kan spåra en personlig känsla för vad som är viktigt, oviktigt, löjligt, pompöst, dråpligt, upprörande o.s.v.
Den samtida humanistiska forskningen är full av återvändsgränder; en del av dem hänger ihop med överdriven akademiskhet och en del med brist på akademisk kompetens. På ditt avskedssymposium på Uni i höstas höll Åsa Mickwitz ett väldigt tänkvärt anförande om hur många akademiska discipliner (humaniora,
samhällsvetenskap) pressar skrivsättet i en mera akademisk riktning för att framstå som mera vetenskapliga. Man har satsat stenhårt för att göra det man gör till en riktig vetenskap, och tenderar samtidigt att glömma att fråga sig varför man skriver, för vem, och vilka ens målsättningar är och vilka de kunde eller borde vara.
Är det viktigare att en litteraturforskare publicerar i facktidskrifter som bara läses av kolleger eller i tidskrifter och tidningar som läses av en (bildad) allmänhet? Ganska många litteraturvetare och ännu fler filosofer skulle idag utan att blinka hålla på det förstnämnda. Också jag, nästan.
Att jag nästan tänker så har att göra med alla de akademiker jag har träffat som skriver väldigt lite, publicerar närmast inget och hyser i stillhet agg mot de texter som de facto publiceras, och som de är tvungna att beakta i sin undervisning. Jag tror det är psykologiskt viktigt att akademiker publicerar akademiskt, att de är och känner sig kompetenta bland likar.
Samtidigt utarmas det offentliga samtalet av fokuseringen på det akademiska inom universiteten. Studenter och doktorander lär sig alltför ofta att det är oseriöst att skriva i tidningar, eller att det åtminstone inte är viktigt. Att publicera sig betyder att skriva i minst B-rankade internationella journaler. Det är jobbigt att lära sig skriva i olika genrer, så det kan kännas lätt att följa den regeln, tills man kanske en dag märker att man varken klarar den akademiska konkurrensen eller kan skriva för allmänheten. Och allmänheten har gått miste om en tänkande människa.
Vad tänker du om det här?
Nora
Hej Nora
Varmt tack för stimulerande brev! Jovisst, också jag tycker ett och annat varit hoppfullt den här våren – trots finanskrisens övergripande elände. Att det blev bakläxa på den nya universitetslagen tycker jag är alldeles utmärkt. Som pensionär har jag inte kommit mig för att följa med i alla turer kring lagen – och noga taget kan jag väl tänka mig att den också kan föra något gott med sig – men som så många andra förändringar som gäller universitetet och universitetslärarnas villkor har man försökt driva igenom den för fort och för auktoritärt.
I en miljö som förutsätts bygga på kritiskt tänkande är det fullständigt oacceptabelt att komma och säga att det inte finns tid för reflexion och diskussion.
Också diskussionen om kulturjournalistik är jag glad åt även om jag väl kom att utlösa den närmast av en slump, för att jag just då råkade blogga. Särskilt glad är jag åt att så många infann sig på den offentliga diskussionen som Avdelningen för nordisk litteratur ordnade på Porthania den 31 mars. Jag tycker nämligen att det är viktigt att människor verkligen kommer samman alldeles konkret, och jag uppfattade också att det låg ett slags eufori i luften som just hade att göra med att detta ändå var något annat än att blogga eller mejla runt.
Vi borde ju ha fortsatt med en rejäl fest.
En annan sak är sen att jag fäste mig vid att de flesta som var med var i min ålder snarare än i din. Det är ju utmärkt med engagerade pensionärer, men – överhuvudtaget tror jag ju på möten över generationsgränserna – intellektuella möten, alltså. Jag är glad att jag faktiskt har yngre vänner – tillåt mig att räkna dig till dem samtidigt som jag vill skynda mig att tillägga att jag alltid är mycket medveten om att mina yngre vänner är yngre.
(Annars:
Jag vet ju att också du — ur ett helt annat perspektiv än jag — är intresserad av åldrandet. Kanske också det är ett tema du i något skede vill komma in på?)
Ja, och så var det då den stora frågan om olika slags skrivande, och den lär vi inte bli färdiga med i första taget. Låt mig genast försäkra att jag inte ett ögonblick vill ifrågasätta värdet av vetenskapligt skrivande. Allra minst vill jag ifrågasätta det vetenskapliga tankeutbytet över språkgränser. För egen del har jag då och då sörjt att det nästan aldrig blivit av för mig att skriva på engelska: jag kan ju faktiskt engelska, det har varit mitt skolspråk.
Min son Ville som är professor i antropologi vid University of Chicago brukar konstatera att han och jag skriver för helt olika läsare: han har en liten läsekrets men den är global, jag har en stor läsekrets men den är lokal.
(Eller, lokal och lokal: som finlandssvensk får man naturligtvis vara tacksam om man blir utgiven i Sverige och blir översatt till finska. Men alltså: min professorliga son har nog aldrig tyckt att jag är en riktig professor.)
På senare år har jag experimenterat med genregränserna. Fredrika Charlotta, född Tengström – en nationalskalds hustru är, tack vare min utmärkta SLS-redaktör och f.d. student Heddi Rask, en vetenskaplig biografi, men den är också en essä i den meningen att jag tillåter mig att göra min egen röst hörd. När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn är en självbiografisk essä, min senaste bok Ingen saknad, ingen sorg. En dag i den gamle Zacharias Topelius liv har jag kallat en essäroman.
Till mina roligaste jobb de senaste åren har hört en tvärvetenskaplig kurs i essäskrivande för doktorander vid Uppsala universitet. Deltagarna har förväntats skriva var sin essä på runt 10 000 tecken och i den förmedla något av sitt avhandlingsämne till en större publik. Det har visat sig att det skrivandet är ett utmärkt redskap för kritiskt tänkande – ett verkligt kritiskt tänkande, alltså i motsats till ”kritisk tänkande” som ett slagord som fullständigt okritiskt skrivs in i akademiska måldokument. Det är först när man stiger ut ur sin ”diskurs”, ur sin terminologi, som man inser vad man egentligen håller på med. Genom essäskrivandet tvingas man också reflektera över varför man håller på med det man håller på med och man får möjlighet att förmedla en entusiasm. Och de tvärvetenskapliga perspektiven har varit roliga: av en antropolog som håller på med kikuyernas kärleksdrycker lärde jag mig att kikuyerna säger ”kärleken har gjort mig stark i knäna –”
Bara en sån sak!
Vi hörs –
Merete
Nora Hämäläinen och Merete Mazzarella
