Poeten, deckarförfattaren och litteraturforskaren Torsten Pettersson är en idog litteraturarbetare. Den nya diktsamlingen Seendets rike är hans nionde i ordningen sedan debuten 1985, och därtill kan man lägga en novellsamling och förra årets deckardebut Ge mig dina ögon, samt ett imponerande corpus av akademisk text.

Seendets rike är den sista delen i en trilogi som inkluderar den aforistiska Varje dag (2002) och den mer prosaiska Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar. (2005), och tonen ligger faktiskt ungefär någonstans mellan de två föregångarna. Ibland aforistiskt lätt, ibland mer lugnt berättande.

Det är en sprudlande naturlyriker som läsaren möter. Torsten Pettersson skriver precis som vanligt tätt och med en air av den finlandssvenska modernismens stora, men jag kan inte erinra mig om att jag någonsin har mött honom så här förälskad. För det är just vad han är. Poeten, eller kanske diktjaget, formligen bubblar av förälskad lust till livet. Att just seende återfinns i bokens titel är ingen tillfällighet. Det är en omskakad, nyter, pånyttfödd, upplivad blick som betraktar. Mullen, havet, bladen, rymden, möblemanget. Allt är lockande och underbart att iaktta. Nästan som om diktjaget har genomgått en andlig transplantation:

Ett namn kom emot mig på vägen. / Jag tog det. Det blev min hud.

Ett ansikte kom emot mig. / Jag tog det och började andas,

jag tog ett ansiktes tankar

och lät dem bli mina ord.

Ett liv kom emot mig på vägen.

Jag tog det för att få vara hos dig. /

Diktjaget talar till ett Du, men förälskelsen kan givetvis vara större än den rent mänskliga (om nu någonting kan vara större än den), och en tanke är att poeten, efter sina exerciser i deckarland, känner sig nyförälskad i det lyriska värvet, men det är en tråkigare tolkning. Den förstärkta livskänsla som Torsten Petterssons dikter ger uttryck för känns väldigt genuin och genomgående. Till och med i allvarligare dikter om existensens olidliga korthet – momentan så till den grad att man blixtrar till så hastigt att man nästan är genomskinlig – väller den nykära känslan igenom.

Torsten Pettersson brukar vara ganska bra på att hålla isär sin skönlitterära gärning och sitt litteraturvetenskapliga arbete, men i ett kort efterord kan han inte riktigt hålla sig och bjuder läsaren på en liten tolkning av föreliggande verk. Tja, jag vet inte. Det är klart att han kan göra det, men att dikterna visar på en större livstro och en tilltro till ordens skönhet och magi – det är exakt vad dikten vi just har läst berättar. Att säga det en gång till är en smula för mycket och det känns som om författaren i sista stund har drabbats av tvivel inför sina egna dikter. Det behöver han inte göra. Snarare tvärtom.

Den litterära encyklopedi som ryms i författarens skalle brukar trots allt ibland lysa igenom och hans poesi har mellan varven blivit väl kunskapstyngd och medveten om sin plats i traditionen. I Seendets rike är Torsten Pettersson mer oskyddad än tidigare. Mer aningslös, om man så vill. Och det känns.

---

Torsten Pettersson: Seendets rike (Söderströms 2009).