Så länge sysselsättningen och välfärdsbygget står och faller med en ständigt växande konsumtion och en ständig ökning av den ekonomiska effektiviteten är vänstern dömd att förknippas med oacceptabla standardklyftor, förvärrad miljöförstöring och fortsatt försämring av samhällssolidariteten. Eftersom den ekonomiska tillväxten under 1900-talet var vänsterns bästa vän, utan vilken de stora sociala reformerna inte hade varit möjliga, är det emellertid inte lätt att tänka om. Vänstern är fortfarande lika fastlåst i konsumismens, innovationshetsens och den internationella konkurrenskraftens trollcirkel som högern.

Som nationalekonom är jag mer oroad av problemet än gemene man. Jag har undervisat i makroekonomi i decennier, men med enstaka undantag har jag inte stött på studier som skulle vara medvetna om den problematik jag nyss skisserade. I läroböckerna verkar det vara självklart att ekonomisk tillväxt är bra och att det är med hjälp av tillväxten som vi skall garantera en hög sysselsättning, en stigande välfärd och mera resurser för att bekämpa miljöproblemen. Om någon med hjälp av de teorier och modeller som är förhärskande skulle pröva vad som händer om man går in för nolltillväxt, så skulle resultatet vara katastrofalt: arbetslösheten skulle växa, fattigdomen öka och den offentliga skulden stiga i höjden. Inga trevliga perspektiv för en vänsterfreak.

När en nationalekonomisk rapport på cirka hundra sidor bestämt lyfter fram tillväxtdilemmat och visar att det krävs en helomvändning inom ideologin, ekonomin och politiken för att komma ur dilemmat, och när den samtidigt anger riktlinjerna för en sådan helomvändning, då börjar hjärtat klappa lite hårdare. Är det inte just en sådan injektion vänstern behöver?

Vår främsta myt

I mars utkom Prosperity without Growth. The transition to a sustainable economy. Författaren, Tim Jackson, är professor i nationalekonomi och chef för Research group on Lifestyles, Values and Environment (RESOLVE) i Surrey, England. Rapporten är skriven för den av regeringen tillsatta Sustainable Development Commission och målgruppen är därför framför allt politikerna. Huvudbudskapet är att vår tids främsta myt – myten om den ekonomiska tillväxten – har kommit till korta. I redan rika länder tenderar den att förvärra problemen. Vad som krävs är en makroekonomi för hållbarhet, en ekonomi som möjliggör att människornas förmågor florerar samtidigt som den respekterar de ekologiska gränserna.

”Prosperity” kan översättas med olika ord: blomstring, framgång, medgång, välstånd, goda tider och högkonjunktur. Det kommer ju från latinets ”pro speres” – för det vi hoppas på. Det har emellertid nuförtiden främst fått betydelsen ”rikedom” och är starkt förknippat med just ekonomisk tillväxt. Rapporten bygger i första hand på artiklar som skrivits inom ramen för projektet ”Redefining prosperity” och för fram en ny definition med hjälp av Amartya Sens capability- eller förmågeansats. Jacksons definition betonar i högre grad än Sens det sociala och ekologiska sammanhanget.

Capabilities are bounded on the one hand by the scale of the global population and on the other by the finite ecology of the planet …

A prosperous society can only be conceived as one in which people everywhere have the capability to flourish in certain basic ways. (s.35)

När ett lands inkomstnivå stigit över ungefär 15 000 dollar per capita, tycks en fortsatt ökning av den inte längre påverka sådana variabler som den förväntade livslängden, barndödligheten, utbildningsnivån eller den subjektiva tillfredställelsen med livet. Däremot leder en fortsatt ökning av inkomsten per capita till en ökad konsumtion av material och ekologiskt utrymme. (Finlands inkomst per capita är ungefär 35 000 dollar.)

Forskare har fäst stor vikt vid fenomenet ”decoupling”, en frånkoppling av resursförbrukningen från tillväxten i de rikare länderna. Man har hävdat att resursåtgången minskar när inkomsterna växer. Den frånkoppling som kan påvisas har emellertid i huvudsak varit relativ – mindre materialåtgång per BNP-enhet – inte absolut. Den totala resurs- och energiförbrukningen har fortsatt att växa med BNP. Trots en nedgång av koldioxidutsläppen i förhållande till BNP har de totala utsläppen fortsatt att växa då BNP ökat.

Om man beaktar att en allt större del av materialförbrukningen i de rika länderna sker indirekt – genom import av varor och tjänster från fattigare länder – blir även den relativa frånkopplingen dubiös. Kinas snabbt växande utsläpp beror bara delvis på att kinesernas konsumtion ökat. Kina har ju blivit en leverantör av industrivaror för hela världen.

Visst är det viktigt att minska resursåtgången per konsumerad enhet, men hittills har vi inte lyckats minska den totala resursförbrukningen genom att ”avmaterialisera” konsumtionen. Frånkopplingen förblir en illusion så länge vi fortsätter att utnyttja våra möjligheter att öka inkomsterna och konsumtionen. ”Rebound”-fenomenet innebär att varje inbesparing vi gör – i form av till exempel en minskad energiförbrukning – används för att öka konsumtionen av något annat som rentav kan kräva mera resurser. Att spara genom att övergå till energisnål belysning och därmed få råd till ytterligare en billig flygresa är ett säkert recept att försämra miljön.

Den ekonomiska tillväxten drivs av mekanismer som är djupt ingrodda i vår kultur. Konsumtionens symboliska betydelse är allt viktigare. Det är inte längre absolut fattigdom utan kampen om de relativa positionerna i samhällshierarkin som driver oss. Profitjakten och konkurrensen skapar hela tiden nymodigheter och förstörelse av det bestående.

The restless desire of the ’empty self’ is the perfect complement for the restless innovation of the entrepreneur. The production of novelty through creative destruction drives (and is driven by) the appetite for novelty in consumers. (s.65)

Möjligheter till förändring

Om vi vill bryta beroendet av kosumtionsdriven tillväxt måste vi finna nya mekanismer för att upprätthålla en stabil ekonomi. Det alternativ Prosperity without Growth för fram innehåller två centrala delar.

Den första delen är ett ökat nationellt sparande som tar sig uttryck i en stark satsning på sociala och ekologiska investeringar. De här investeringarna måste genomföras av det allmänna då de inte är inriktade på produktion av säljbara privata varor. De offentliga infrastrukturinvesteringarna är nödvändiga för att genomföra övergången till en hållbar ekonomi.

Den andra delen berör arbetsmarknaden. Även om de privata investeringarnas andel minskar kan vi räkna med fortsatta produktivitetsökningar. Om dessa inte tas ut i form av minskade arbetstimmar totalt och per person måste konsumtionen öka eller arbetslösheten växa. Därför behövs det nya mekanismer för att fördela arbete och inkomster så att allas möjligheter att ”blomma upp” tillgodoses. Jackson leker bland annat med tanken på en medborgarinkomst.

Den kanske svåraste delen av rapporten behandlar möjligheterna att ändra statens roll i ekonomin. Staten är idag starkt involverad i in­novations- och konsumtionshetsen. Man tror sig kunna tillfredsställa väljarnas önskningar och förbättra statsfinanserna genom att satsa på både produktivitetsökningar och en högre sysselsättningsgrad – det vill säga en snabbare tillväxt av ekonomin. För att en övergång till en hållbar ekonomi skall vara möjlig krävs emellertid uttryckligen en kraftinsats från statsmaktens sida. Individerna är för utsatta för socialt tryck och företagen underkastade marknadens villkor för att de skall kunna skapa en hållbar ekonomi utan statsmaktens ledning.

Vad Jackson kallar ”governance for prosperity” innebär en makroekonomisk lösning som frigör regeringen från nödvändigheten att stöda konsumismen och tillväxten, för att i stället göra de investeringar och strukturella förändringar som krävs för att människorna skall kunna utveckla sina förmågor inom ramen för de ekologiska gränserna. Investeringar i förbättrad energieffektivitet, förnybar energi, klimatanpassning och upprätthållande av ekosystem utgör viktiga komponenter. Genom dessa skapas också meningsfulla arbetsuppgifter.

Jacksons rapport bygger på framsteg som gjorts inom ekologisk, radikal och behavioristisk nationalekonomi. En modig vänster har mycket att hämta från dessa. Jag vill nämna några relevanta nya bidrag till en ny ekonomi för vänstern.

• Neva Goodwin, Julie A. Nelson & Jonathan Harris: Macroeconomics in Context (grundkursbok).

• Samuel Bowles, Richard Edwards, Frank Roosevelt: Understanding Capitalism: Compettion, Command, and Change (grundkursbok).

• George A. Akerlof & Robert J. Shiller: Animal Spirits. How Human Psychology Drives the Economy, and Why It Matters for Global Capitalism.

• Stephen Marglin: The Dismal Science: How Thinking Like an Economist Undermines Community.

---