Frågorna på våra svar

När jag inte längre måste tillbringa mitt liv sittande på möten och läsande snabbt hopkomna stenciler inträder det overkliga tillståndet då det obligatoriska kneget inte längre befriar mig från mig själv och från alla de efterhängs­na frågor som infinner sig, lika självklart och oemotsägligt som när solen efter en molnig tid plötsligt tittar fram och guldbelägger allt som är synligt och synliggör sådant som tidigare inte synts.

Vadå för frågor?

Vad är viktigt i livet?

Finns det osjälvisk kärlek?

Bestämmer situationen och omständigheterna våra val och handlingar, eller finns det verkligen goda och onda mänskor?

Vad allt kan bli följden av att bli lurad, förrådd, sviken och övergiven?

Vilka bindningar och beroenden är livsviktiga och nödvändiga, vilka är destruktiva och dödliga?

Är det vi kallar depression i själva verket ett uppdämt hat eller en aggression som vi inte förmår kanalisera i handling utan i stället riktar mot oss själva, för att på detta sätt bekräfta vår egen storhet och härska över våra närmaste med vår storartade depression?

Älskar jag mig?

Finns kärlek?

Om den finns, finns den utan beroendets ångest och tvivel?

Vad är viktigt i livet? Givetvis att leva, att våga befinna sig här, just nu, med alla mina sinnen, med min kropp och mitt psyke. Att inte leva i gårdagen, inte i minnenas och besvikelsernas värld. Att inte leva i morgondagen, inte drömma för mycket. Att våga vara här, med mig själv, med dem som också är här. Att känna att jag inte längtar bort, någon annanstans. Inte tillbaka, inte till morgondagen. Sedan alla de mänskor jag tycker om, vill vara nära. Och allt det onyttiga. Konsten, poesin – speciellt poesin! Det onyttigaste, mest oumbärliga!

Kärleken? Vad betyder ordet egentligen? Handlar det om en drift, som våra andra biologiska drifter? Är kärleken tvånget att hitta en partner, att fortplanta sig? Är kärlek botemedlet mot den förfärliga ensamheten, tomheten, att inte veta vem jag är? Är kärleken en affärstransaktion, en byteshandel där trygghet byts mot trohet, tillfredsställelse mot egendom och pengar? När någon säger: Jag älskar dig? Vad säger han/hon? Jag vill äga dig? Vill du ha mig som den jag är? Måste jag göra mig förtjänt av din kärlek? Kan du ta mig för den jag är? Är förälskelsen annat än en form av bipolar psykisk instabilitet? Varför insjuknar somliga offentliga personer i förälskelse regelbundet, flera gånger per år?

Ju flera frågor desto färre svar.

Är det omständigheterna som gör att somliga av oss blir massmördare, krigshetsare, kamrat­avlivare medan andra blir godhetens sinnebilder, världssamveten, kristuslika hoppingivare, Obamor, Theresior, Gandhir, Mandelor? Behövs de onda för att vi andra skall få känna oss goda? Varför döms somliga av domstolen i Haag, medan andra som tagit livet av hundratusentals oskyldiga mänskor får pris, förlagskontrakt och nya höga befattningar.

Finns förklaringen till onda handlingar i mänskans barndom? Är ondskan en hämnd efter egna oförrätter? Är terroristen en mänska som berövats allt hopp, all framtid och som därför ingenting har att förlora, och allt (paradiset) att vinna?  Varför begår inte alla berövade mänskor onda handlingar? Blir jag mördare om någon mänska jag älskat blir mördad?

Vågar jag bli beroende, avhängig, addicted? Om jag vägrar viktiga beroenden vägrar jag samtidigt att bli delaktig av mänskonärhet, kärlek? Sexualiteten finns också utan kärlek, som en mekanisk nötning mellan två köttstycken. Men vad botar det? Inte ens brunsten? Ensamheten bara fördjupas. Jag måste våga beroendet, också med risk för den smärta som följer på att jag blir övergiven och förskjuten. Vågar jag det? Ibland. Inte tillräckligt? Försiktighet är ingen dygd.

Hur är det med mina depressioner, egentligen? Bucklorna i min självkänslas plåtpansar? Inte handlar de om någon riktig ”sorg”? Sorg är något annat. Depressionen har jag för att få isolera mig, vara i fred, visa mitt förakt, demonstrera hur lite mina närmaste betyder och kan hjälpa, ”ingen bryr sig om mig, ingen kan hjälpa mig”. Vilket effektivt vapen är inte min depression då jag vill straffa mina närmaste, terrorisera dem med min olycka, härska över dem och visa hur hjälplösa de är gentemot mig.

Så sitter jag med mina frågor, fast jag egentligen tänkt skriva denhär kolumnen om Europa och unionen, om Vänsterns situation i högervindarnas monsun, och om Vänsterförbundets återvändsgränd. Men de onyttiga frågorna kom emellan. Hav överseende.