Makt

av Christian Brandt

Mystisk, förvirrande, skrämmande, spännande är några av de ord som brukar användas om David Lynch. Hans senaste filmer Mulholland Drive (2001) och Inland Empire (2006) gör eventuellt skäl för dessa adjektiv. För visst – filmerna är inte alldeles lätta att komma åt, trots att man känner att de kretsar kring en kärna. Makt kunde man kanske kalla den. Men det är inte makt av det slag 2000-tals människan genast tänker på. Inte politiska konstellationer, förtryck och liknande, utan en makt av annat slag. Det inre väldet. Inland Empire.

Man må tycka vad som helst om psykoanalysens fader Sigmund Freud och hans ibland något pressade teorier, men en sak går inte att förneka. Det finns ett ”omedvetet” inom oss och det är otvivelaktigt en stark kraft. Ja rent ut sagt, mäktig! Vad som en gång skett, vad vi en gång upplevt finns bevarat. Inte bara som ett passivt minne utan som en beståndsdel i vårt liv som på ett oväntat sätt kan fälla avgörandet när vi tror oss göra fria val. De stora och smärtsamma minnena som vi förträngt har ofta bildat väldiga nätverk i vårt inre – veritabla imperier.

Om detta gör Lynch film. Jag skall inte trötta med långrandig bevisföring, men mycket tyder på att Mulholland Drive och Inland Empire handlar om incest och hur detta trauma manifesterar sig senare i livet. Filmerna skildrar en inre värld via episoder och drömmar. Mulholland inleds med att kameran zoomar på en säng med huvudets avtryck i kudden, medan man hör ljuden av en person som sover djupt. Att det är Diane eller Betty som hon vill kalla sig i drömmen, verkar uppenbart. Filmen ända fram till den fruktansvärda upplösningen består av hennes ”drömmaterial”. Irrfärder i minnen och associationer. Hur hon möter sin far i skepnaden av uteliggaren och grips av namnlös fasa. Så stort är traumat att det måste upplevas via en annan person som drömmen tillhandahåller. Mannen med de stora bruna ögonen på Winkies café.

Hennes lesbiska väninna och konkurrent på liv och död Camilla, låter hon mörda. Scenen med den lejda mördaren förvrängs i drömmen till att bli komisk för att lindra smärtan. Senare får vi bevittna den plågsamma scenen med auditionen där hon som nyanländ till Hollywood skall spela upp en akt där ”pappas vän” förför henne. Hela tiden hotar hon vännen med att ropa på sin ”snälla pappa”.  Filmen driver oss vidare inneslutna i Dianes dröm fram till den sista halvvakna drömbilden där de pyttesmå föräldrarna tränger sig in i hennes lägenhet via dörrspringan.

I Inland Empire är det Polen och Lodz som är utgångspunkten för traumat. Det är där ”kaninfamiljen” har sitt säte. I familjen är det Nicki som står vid strykbrädet i rosa badrock. Modern anar faderns hemlighet och i en nyckelreplik säger Nicki att den är ”röd”… Traumat för ut henne i prostitution och senare via emigration till det skimrande Hollywood. Ett mord på en horkund har hon på sitt samvete. Hon lever i lyx tills en plötslig olycka (sonen dör) kastar henne in i en svår kris och hela den undanträngda verkligheten bryter fram. En granne gör ett påträngande besök och ”vet” något hon inte borde veta. Att det är modern anar man senare. Ändå öppnar Lynch i denna film för en ljusning. Nicki möter sitt alter ego, driver symboliskt in skruvmejseln i hennes mage, men närmar sig samtidigt fadern i en scen som pekar mot försoning.

Att David Lynch lyckas fånga en miljonpublik med fokus på den inre världen är häpnadsväckande. Få har så effektivt som han lyckats vända kameran inåt och skapa ett filmspråk som inte tidigare funnits.

Christian Brandt

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.