Världen vi lever i är ”full”. Vi är många och vi överutnyttjar våra naturtillgångar. Världen är också mycket ojämlik. Det finns de som har pengar mer än nog och de som försöker leva på en eller två dollar om dagen.

Matkrisen som utbröt för ett par år sedan – men som sedan dess överskuggats av finanskrisen – var en följd av att världen är full och ojämlik. I rika länder äter man sig fördärvad, i fattiga länder svälter man. Många länder som tidigare exporterat mat införde restriktioner på utförseln för att dämpa prisstegringarna för den egna befolkningen. De som var beroende av importerade livsmedel råkade därmed ännu värre ut. Under 2007 och början av 2008 steg matpriserna med cirka 80 procent. Priserna på sojabönor och ris rusade upp med 130 procent.

I den ojämlika världen frodas obalanser av olika slag. Endel länder har samlat väldiga valutareserver, för det mesta i dollar. Men vad göra med dessa valutareserver, när de ger en dålig avkastning samtidigt som dollarns framtida värde blivit allt osäkrare? Svaret ger sig nästan av sig självt: Köp upp landområden som lämpar sig för odling! Under den pågående krisen hör jordbruket till de få sektorer som fortsatt att vara lockande för investerare.

Kina, Japan och Sydkorea, Saudi-Arabien, Libyen, Gulfstaterna har under en kort tid i stor skala köpt upp eller arrenderat odlingsmark i Afrika, Pakistan, Sydostasien, Ukraina, Ryssland och Latinamerika. Mest odlar man stapelgrödor som vete och ris, men också biobränslen och skog. Vi kunde nyligen läsa att StoraEnso genom förvärv av skogsmark blivit den största markägaren i Uruguay.

Det är inte fråga om små experiment. De införskaffade jordområdena överstiger Frankrikes jordbruksarealer. Sudan, Kongo och Zambia har sålt eller arrenderat ut miljontals, Tanzania, Pakistan, Ryssland och Ukraina hundratusentals hektar. Madagaskar hade slutit ett avtal med det sydkoreanska företaget Daewoo om överlåtelse av närmare hälften av öns odlingsbara mark, när regeringen störtades och avtalet gick i stöpet. Just nu pågår en ny ”scramble for Africa” vars konsekvenser kan bli lika ödesdigra som den gamla kolonialismens.

När länder som Sudan och Etiopien, som härjas av svält och som är beroende av mathjälp utifrån, överlåter väldiga arealer till rikare länder för att de skall kunna odla för egna behov känns det mer än bakvänt. När Jacques Diouf, generaldirektör för FAO, FN:s organ för mat och jordbruk, varnar världen för en ny form av neo-kolonialism har det redan gått mycket långt.

I många fall har det uppkommit konflikter mellan lokalbefolkningen och de styrande, men i framtiden ökar risken för att konflikterna internationaliseras. Den jord som överlåtits till utländska makter är förstås inte jungfrulig. Ofta har den brukats av småodlare med oklara äganderätter. Där biobränslen odlas kan det tidigare ha funnits betesmarker för nomader. Risodlingarna kräver mycket vatten och just vattnet är den bristvara som lockat investerare från arabländerna och Kina. Men kampen om tillgången till vatten kan förvärras också i de länder som arrenderat ut sin mark i stor skala.

I flera fall – utöver Madagaskar kan Zambia och Kambodja nämnas – har oppositionen kritiserat de styrande för att de säljer ut sitt land för sin egen vinnings skull. Det leder till ödesdigra spänningar både inom och mellan länderna. Mat och jord är så grundläggande för varje samhälle att de politiska känslorna lätt kan komma i svallning. I redan instabila länder är riskerna för våldsamheter uppenbara.

Det är lätt för oss i ”Väst” att uppröras över kinesernas och arabernas framfart i fattiga länder, men det som pågår skiljer sig ju bara delvis från det utnyttjande som den transnationella – men av Väst kontrollerade – agrobusinessen länge sysslat med.

Den största skillnaden är väl att agrobusinessen inte syftar till att trygga försörjningen av mat till bestämda länder utan specialiserat sig på mer lyxbetonade grödor som kaffe, bananer och snittblommor. Den använder sig dessutom i hög grad av lokala underleverantörer, till exempel kontraktsodling. De nya ”neo-kolonialisterna” är i regel statsägda bolag som odlar för det egna landets behov – i Kinas fall ofta med hjälp av arbetare från det egna landet.

Fenomenet är för nytt för att vi skall kunna säga om investeringarna kommer att lyckas eller inte. Är det verkligen bättre att odla för egen räkning i ett främmande land än att importera? Hur stor kommer inverkan på det lokala jordbruket att bli? Kan man överföra teknik och odlingsformer från mer produktiva till mindre produktiva länder? Finns det risker för skogsskövling och jordförstöring eller kommer det att uppstå nya storskaliga och högeffektiva mönsterjordbruk? Vad betyder det för ekologin? Hur kommer den globala uppvärmningen att inverka på processen?

Jag fruktar att ”the great land grab” (det stora jordtaget) – även om det kan innebära en ökning av matproduktionen i världen – kommer att göra den såväl fullare som mer ojämlik än den redan är. Därmed ökar riskerna för ”krig, kriser och katastrofer”, för att tala med Rudolf Hilferdings ord, när han för snart hundra år sedan varnade för vad den kapitalistiska imperialismen skulle ställa till med.