Det är svårt att komma ifrån att politiska diskussioner som förs mellan kandidater inför val är fundamentalt annorlunda än andra diskussioner om politik. De som kandiderar har alltid något att marknadsföra: sig själva, sina partier. I en viss bemärkelse är sådana debatter inte samtal om politik, utan ett slags tävlingar där den som lyckas plocka hem flest poäng får fortsätta spela.


Det ses heller inte nödvändigtvis som ett ideal att försöka göra valdebatterna så lika riktiga samtal som möjligt. Så mycket blev klart i Yle:s stora svenska valdebatt som visades på teve 28.5. För att hålla tittarna vid rutan hade programmet spexats till ordentligt. Stjärnornas val hette showen som hade spökats ut med Star Wars-element, allt från introduktionstexten som flyter ut i rymden till programledaren Antonia Bergs halsband (likadant som prinsessan Leias). Det som inte var från Star Wars var inspirerat av frågesporter av typen Vem vill bli miljonär. Lägg till ett hetsigt tempo, som särskilt vållade problem för de kandidater som inte har svenska som modersmål, men som också höll de svenskspråkiga på nålar. Lägg till käcka frågesportsinslag där kandidaterna får svara på kluriga frågor om obskyr EU-terminologi.

Det är inte svårt att tänka sig hur hjärnorna bakom programmet har resonerat. Människor är ointresserade av EU-valet och vet lite om ämnet. Alltså måste man göra ett program som är roligt samtidigt som det är informativt, ger en överblick över de olika partiernas positioner och visar upp en del kandidater.
Men med risk för att framstå som humorbefriad vill jag ändå ta upp några problem med det här sättet att lägga upp en valdebatt. För det första är det orimligt att viktiga samhällsfrågor ska kunna debatteras i ett sådant tempo att deltagarna inte hinner säga mera än sin åsikt. Resonemang, motiveringar, argument uteblir med nödvändighet och det är svårare att veta vem som har argument att backa upp sina åsikter med.
För det andra är det inte väsentligt för en människas goda politiska omdöme, kunnighet eller trovärdighet att hon klarar sig bra i ett program av den här typen. Man tänka sig att det också kan vara lite förnedrande: inte bara att faktiskt vara med, utan också att man förväntas ställa upp.

För det tredje drabbar det ironiska greppet mycket mer än det ämnar, om det förmedlar en bild av politik som något så ointressant att det måste piffas upp med externa medel.
Alltså: det är illa nog att en stor del av de politiska debatter som förs i offentligheten handlar om att någon vill bli invald någonstans. Eftersom den politiska debatten i offentligheten i hög grad handlar om de olika partiernas försök att profilera sig inför kommande val, skulle det vara särskilt viktigt att medierna, särskilt public service, skulle måna om att tona ner tävlingsaspekten och låta substansfrågorna ta plats.
I praktiken kunde det handla om att försöka göra valdebatterna mera lika riktiga samtal, där deltagarna inte är fastvuxna i sina positioner och målet inte är att vinna poäng. Men kanske är det tilliten till kandidaternas förmåga att samtala som saknas.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.