Vanligen hör jag till de partimässigt otrogna, till gruppen rödgröna som tvekar mellan två partier och som väljer den kandidat som bäst motsvarar mina egna värderingar – ur ettdera partiet. I år bekände jag färg och gjorde valarbete för en vän. En spännande upplevelse i sig och roligt att för en gångs skull stå på den ”vinnande” sidan och att på de grönas valvaka kunna fira två invalda meppar. Och dessutom – två enormt kompetenta kvinnor!

Just då fanns det mycket att glädjas över: den gröna valsegern (inte bara här, utan även på andra håll i Europa), den kvinnliga valsegern (61,5 %) och ja, varför inte – ett intressant val där jämlikhet, miljöfrågor och mångfaldsperspektiv fick synlighet. Och, inte minst – ett val där två öppet homosexuella kvinnor (från centern och de gröna) gjorde bra ifrån sig, även om de inte blev invalda. Det fanns en tid för inte så hemskt många år sedan då det kändes som en utopi.

Glädjen över den gröna valsegern grumlas tyvärr av andra partiers förluster och segrar.

Vänsterpartiet förlorade sitt mandat och i Finland, liksom på andra håll i Europa, stod det högerextrema partiet för den verkliga segern. Över 130 000 finländare röstade för ett parti som är för främlingsfientlighet och mot tolerans och mångfald (och då räknar jag endast rösterna för Timo Soini, med rösterna för partiets övriga kandidater blir de ännu fler)! Det är så att man skäms över att vara finländare! Att kristdemokraterna gjorde ovan nämnda politik till sin och genom sin valallians kammade hem en plats i EU, förvånar mig inte. Med sin värdekonservativa politik verkar de för länge sedan glömt den gyllene regel som borde vara fundamentet för den kristna tron – eller har jag fel? Inte heller det jubel som Hbl gett uttryck för i sin rapportering av Sfp:s valseger kan jag förenas i. Hade det varit Torvalds hade jag blivit glad, men Haglund? Fondernas guldgosse, var står han och vem är han? En ekonom med sinne för affärer, en snabbt avancerande ung politiker, en svärmorsdröm och en tidningsman för vilken yta är viktigare än innehåll, men sedan?

Gårdagens (9.6) intervju med karlen i Hbl gjorde mig inte klokare. Nu vet jag visserligen vilka hans fritidsintressen är (vilket säger mer om Hbl än om Haglund), men inte så mycket mer. Och jo – att han söker en familjelägenhet i Bryssel för sig och sin växande familj visste tidningen också att berätta. På tal om familj var det intressant att läsa att Haglund har tänkt hinna ”stå vid skötbordet” i Bryssel samtidigt som han ska axla ansvaret som mep, fortsätta som ledamot i Esbo stadsfullmäktige och ”träffa väljarna” varannan vecka i Finland. Det låter som en omöjlig ekvation, eller kanske han rentav blir en förkämpe för Wallins föreslagna modell om sex månaders föräldraledighet för pappor? I så fall bådar det ju gott för EU och Finland, eftersom Haglund är intresserad av att arbeta inom EU:s jämställdhetsutskott.

Att jämlikhet fortfarande inte är en självklarhet i Finland bekräftades i går i samband med rättegången Johanna Korhonen vs Alma Media. Av någon outgrundlig anledning förlorade Korhonen rättegången och tingsrätten ansåg i stället att Lapin Kansa hade goda skäl att ifrågasätta Korhonens förtroende som chefredaktör när de gav henne sparken (bl.a. för att Korhonen inte informerat Lapin Kansa om sin partners kön). Att Lapin Kansas misstroende verkar handla om homofobi ignorerades i rättegången.

En påminnelse om att mycket arbete fortfarande återstår på hemmaplan.